Döden

Vi skall alla dö. Vi skall alla segna ned, våra kroppsfunktioner skall avstanna och vår kropp kommer att förmultna för att sinom tid helt försvinna. Detta gäller inte bara oss. Allt skall dö. Allt försvinner. Allt. Oundvikligt.

För många är detta en obehaglig insikt, då en icke-existens är för oss ogripbar och oförståelig. Det vi inte förstår skrämmer oss. Döden kanske mest av allt, vår egen eller våra närstående. Att just döden tagit en stor del av den religionsinriktade tankekraft människan lagt ned under hela sin existens ter sig därmed inte underligt, då vi under hela livet söker en mening med allt på ett eller annat vis, något som också inbegriper döden. Följaktligen ser vi hos de flesta religioner tydliga idéer kring just döden och det tillstånd eller den fortsatta tillvaro den innebär.

Vad är döden?

Ur en materialistisk ateistisk synvinkel är döden inte speciellt intressant, den är ett slut på kroppens funktioner och därmed livets upphörande. Inom religion är döden däremot oftast mer dramatisk och laddad som fenomen, och i regel knappast ett slut, utan bara ytterligare ett steg i ett mycket större sammanhang. Ofta ser man döden närmast som ett steg i utvecklingen, där födsel och inom livet viktiga paradigmskiften är föregående. Att individen uppgår (eller kanske nedgår om man varit en stygging?) i ett annat stadium är generellt accepterat, även om denna transgression ibland skiljer sig påtagligt mellan de olika traditionerna. I vissa fall är den döde medveten om sitt gamla liv, ibland inte. I vissa religioner är den döde närvarande i de levandes värld och kan interagera med exempelvis sina efterkommande, i andra försvinner den dödes själ till en helt annan tillvaro, ett annat existensplan, för att existera där i stället, och i ytterligare fall återföds man efter döden, i en ny form, men på detta, de levandes, existensplan. Dessa olika tankar kommer att beskrivas ytterligare och exemplifieras nedan.

Kropp och själ

Tämligen grundläggande för de flesta religioner (eventuella undantag kommer inte att belysas närmare i detta sammanhang) är att man skiljer på kropp och själ, på materia och ande. Själens beskaffenhet skiljer sig ofta mellan de olika trosuppfattningarna i viss mån, men likheterna är ofta påtagliga. Själen ses som en immateriell men likaväl mycket viktig, ofta den viktigaste, del av individen, den del som innefattar personlighet, tankeförmåga och oftast länken mellan den fysiska världen och den gudomliga.

I flera religioner kan själen frigöras från kroppen redan under livet, här är inte minst olika shamanistiska riktningar framträdande, då i dessa trossystem framförallt shamanen har förmågan att under trans lösgöra sin själ från kroppen för att låta den färdas över världen, eller mellan de olika världarna. I andra religioner, inte minst de dominerande monoteismerna, är själen bunden till kroppen under livet för att lösgöras i och med döden, en process som inte alltid är enkel och självklar (mer om detta framöver).

Kroppens betydelse efter döden

I regel ses kroppen som förbrukad efter döden, och, beroende på tradition, förstörs eller behålls som en relik. Inom vissa trossystem är kroppen dock av vikt, även efter döden. Detta är i regel sammankopplat med tanken att den dödes själ kan eller skall återvända till de levandes värld. För att detta skall kunna ske krävs att själen har någonstans att vara, och kroppen utgör då, precis som när personen levde, ett utmärkt medium för detta. Viss problematik uppstår naturligtvis i detta. En död kropp håller inte speciellt länge, utan börjar ruttna direkt efter dödsögonblicket och blir inom kort inte speciellt trevlig att vara i närheten av. Detta har olika kulturer försökt lösa på olika vis, och därmed utvecklat olika metoder att bevara den döda kroppen. Dessa tekniker är visserligen intressanta (läs: osmakliga), men inget vi kommer att gå in på i detta sammanhang.

Kroppen, alltså de fysiska lämningarna av en människa, kan ha en annan funktion, något som är påtagligt inte minst inom kristendomen. Enligt den kristna myten skall, på domens dag, alla döda stiga ur sina gravar för att dömas till antingen himmel eller helvete. För att kunna möta sin dom krävs alltså att den fysiska kroppen är mer eller mindre intakt, något som inte alltid är en självklarhet. Det var förr, fram till 1800-talet och även längre in i modern tid i vissa områden, därmed viktigt att kroppen var så hel som möjligt. Det förekom att folk som tvingats exempelvis amputera lemmar sparade dessa, så att de kunde följa med i graven.

Ett stort problem rörande döda kroppar och deras möjlighet att återuppstå orsakades av det under 1700-talet och framåt ökade intresset för kremering. I många religioner är eldförgängelse det vanligaste gravskicket (antika religioner, hinduism med flera), men i de Abrahamitiska, med kristendomen i spetsen, var kremering inte populär. Tanken att låta kroppen brännas till aska stred helt mot idén om återuppståndelse. Många läkare och andra förnuftiga människor påtalade det hygieniska med kremering, men motarbetades med kraft av kyrkan, av samtliga kristna riktningar. Så sent som 1928 gick katolska kyrkan ut med ett förbud mot kremering, då man menade att kremering dömde själar till en evighet i limbo (ett mellanläge mellan himmel och helvete, typ), och därmed stred mot guds lag.

Efter döden, två alternativ

Religion är ett instrument att förklara det oförklarliga, och vi har alla ett behov av att förklara döden. Olika modeller och lösningar har lagts fram, med stor variation och fantasi (eller verklighet?) genom tiderna. Om man skall generalisera och förenkla kan man dock placera samtliga ”efter-döden-existenser” i två riktningar. Den ena, vilken vi finner exempel på inom kristendom, islam, fornnordisk religion och många andra, innebär att efter döden förflyttas själen till en annan tillvaro, för att där leva vidare i regel för all tid. Den andra riktningen, representerad av hinduism, buddhism och flera naturreligioner, menar att själen går vidare när kroppen dör och återföds i en annan gestalt, ibland som människa, men även andra alternativ förekommer.

Att resa den sista resan

Inom de religioner där själen hamnar i en annan tillvaro efter döden är det vanligt att denna transgression inte alltid sker automatiskt. Själen kan behöva hjälp att ta steget vidare, en hjälp som tillhandahålles av både jordiska och överjordiska aktörer.

På den överjordiska sidan, vilken känns bäst att börja med, för att vara på den säkra sidan, talar man inom religionsvetenskapen om psykopomper. En psykopomps uppgift är att fungera som medlare mellan de olika världarna, att antingen visa vägen, ibland att ledsaga den dödes själ hela vägen från de levandes värld till de dödas. Detta är en viktig uppgift, varför psykopomperna ofta beskrivits väl i de olika myterna. Kända exempel är färjkarlen Karon, som i den grekiska myten fraktar de dödas själar över gränsfloden Styx till det dystra dödsriket Hades. Något muntrare kan nog de nordiska valkyriorna beskrivas. Dessa flygande kvinnliga krigare var de som efter stora slag eller strider besökte slagfältet och ledsagade de döda krigarnas själar till Valhall, Odens borg, där de fick en trevlig tillvaro som enhärjare (mer om detta i inlägget om nordisk hedendom). I flera centralamerikanska kulturers mytvärld var fjärilar vägvisare till nästa värld. Detta innebar att det kunde vara olämpligt att följa fjärilar, då man, om man var ouppmärksam plötsligt kunde befinna sig bland de döda.

Row, row, row your boat...

Även levande människor kunde vara psykopomper, eller i alla fall underlätta de överjordiska psykopompernas arbete. I de flesta begravningsritualer förekommer element som åsyftar att frigöra själen och få denna på rätt väg. Ibland sköter den som förrättar hela begravningsceremonin detta, ibland finns det specialister. Oavsett, det är viktigt att saker och ting sköts korrekt, så att ingen själ går vilse på vägen, eller någon gudomlighet blir förorättad. Det är viktiga saker som står på spel, och då har man inte råd att vara slarvig.

Dödsriken

Så hur blir det då? Hur ser framtiden ut för de själar som hamnar i en evig tillvaro efter döden? Detta är naturligtvis beroende på vilken religion eller vilken tradition den döde tillhör. Behovet att beskriva den postmortiska (Är det ett ord? Det är det nu!) tillvaron har varit starkt i de flesta traditioner, vilket ter sig ganska naturligt. Folk vill veta hur det blir i den evighet de har framför sig efter döden. Fördelen med att beskriva tillvaron efter döden är ju att det är mycket svårt att kolla om det man skriver stämmer. Ytterst få kommer tillbaka, och de som gjort det har nästan aldrig berättat hur det såg ut. Vi kan alltså med ganska stort fog fastslå att beskrivningarna av dödsrikena är fantasier, frammanade för att locka eller skrämma.

Inom vissa religioner finns det bara ett dödsrike, som är likadant för alla döda. I den ursprungliga grekiska religionen hamnar alla i Hades, något som senare utvecklades till att i Hades fanns trevliga (Elysion) respektive otrevliga (Tartaros) områden. Inom judendomen är döden tämligen ointressant, varför beskrivningar av dödsriket i princip är obefintliga. Troligen fanns ursprungligen bara en tillvaro efter döden, som nog bör ha ansetts positiv, då man var med Gud. Senare har en typ av helvete introducerats, Gehenna, men detta är i själva verket namnet på en otrevlig (sophög, hemvist för spetälska och andra utstötta) dal söder om Jerusalem, och inget som omnämns i de ursprungliga texterna. I forntida egyptisk religion finns bara en tillvaro, vilken ser ut som de levandes värld och tycks fungera på samma vis. Om man inte skött sig hamnar man inte där alls, utan ens själ konsumeras av Uppslukaren.

I andra religioner lägger man in flera typer av dödsriken, oftast minst två, vilka delar upp de dödas själar. De som varit snälla i livet hamnar på ett ställe, och de stygga hamnar på ett annat. Oftast är dessa ställen också präglade av belöning eller straff för det liv man fört när man levde. Praktexemplet i denna typ av dödsrike finner vi inom kristendom och islam, där himlens fröjder gång på gång ställs i kontrast till plågorna i helvetet. Även traditionell kinesisk religion har en tydligt dualistisk uppdelning mellan dödsrikena, ett trevligt och ett otrevligt. Dessa två föreställningar om livet efter detta har ofta inspirerat konstnärer och poeter, vilka försökt illustrera vad som sker i de olika sfärerna. Ofta speglar beskrivningarna eller illustrationerna den ansvariges samtid, kulturella tillhörighet och ibland även personliga preferenser respektive fasor. En av de mest berömda skildringarna av de olika dödsrikena, ”Den Gudomliga Komedin”, skrevs av italienaren Dante Alighieri, en skildring som i mångt och mycket kommit att exemplifiera den kristna synen på himmel och helvete. I detta verk beskrivs de olika himmelska respektive helvetiska miljöerna, de själar vilka bebor dessa och varför de hamnat där. Denna skildring har på många vis likheter med de kinesiska skildringar om efterlivet, främst då det handlar om helvetet, den bestraffande tillvaron. Både i den kristna sfären och i Kina skildras ofta de olika plågorna man kan utsättas för i helvetet som direkt relaterade till de eventuella synder man begått som levande. I den kinesiska traditionen får till exempel lögnare sin tunga genomborrad med glödande spikar av en demon, emedan Dante beskriver hur de som hävdat att de kan spå framtiden får vandra runt i helvetet (eller i alla fall en del av helvetet) med huvudena vridna ett halvt varv, så att de inte längre kan se framåt över huvud taget. Att just helvetesskildringarna är så detaljerade har troligen sin tydliga och psykologiska förklaring: Alla kan definiera olika brott, och att komma på straff som är kopplade till dessa är inte svårt. Att däremot definiera godhet kan vara svårare, åtminstone om man då helst skall koppla specifika ”belöningar” till dygderna. Följaktligen är också de paradisiska tillvarorna ofta mer luddigt framställda, med några få undantag. Vissa paradoxer uppstår ibland då det som är strängt förbjudet att göra i livet, kanske till och med så illa att det straffas efter döden, ofta tillhör de helt godkända lockelserna i paradiset. En trogen muslim bör inte dricka alkohol, men i en muslimsk skildring av paradiset bjuds man en myckenhet av vin, något som naturligtvis kan få en del ögonbryn att höjas…

Not very nice at all...

Inom vissa religioner behöver man inte oroa sig över vilken typ av tillvaro man hamnar i efter döden, utan snarare i vilken form man kommer att återfödas. Reinkarnationstanken har funnits, och finns, i flera religioner och kulturer, och bygger på en kretsloppstanke. Vi kommer inte att gå in i denna närmare i detta sammanhang, då den förklaras i tidigare religionskurs. Intressant är att tanken kring återfödelse kan skilja sig en smula mellan kulturer och traditioner. I de flesta sammanhang återföds man i en ny kropp beroende på ens gärningar i det tidigare livet, den inom hinduism och buddhism så påtagliga karmatanken. I vissa traditioner, framförallt förekommande i gången tid men fortfarande aktiva på avlägsna platser, var det inte ovanligt att man blev återfödd inom den egna släkten. Vissa barn kunde påminna om någon förfader, varför man ofta menade att dennes själ nu fanns i en ny kropp. Intressant är att denna tanke även existerar i diktaturen Nordkorea, där tidigare ledare anses vara manifesta i den nuvarande. Vissa tidsmässiga anomalier är naturligtvis förutsättningen för detta, men att gå mot allt förnuft är knappast något vare sig nytt eller ovanligt då det gäller den nordkoreanska diktaturen…

Dödsgudar

Döden och dödsriken har följaktligen upptagit en stor del av människans tankeverksamhet och fantasi. Rimligen bör även den som råder över dessa företeelser ha varit intressant också, vilket även det stämmer. Dödsgudar har, om inte varit aktivt dyrkade jämt, varit ständigt närvarande, vilket kanske inte är så konstigt, då ju även döden faktiskt är det. Dessa gudar har generellt beskrivits på två olika sätt. Antingen har de varit tämligen likgiltiga (no pun intended!), närmast cyniska inför de döda, eller så har de framställts som skrämmande och aktiva i sin jakt på själar. I den förstnämnda kategorin finner vi exempelvis Hades ur den grekiska myten, vars hela rike ofta framställdes som en allmänt tråkig plats (kom att ändras en smula dock, se ovan). Hades gjorde vad som förväntades, men visade inga känslor rörande sin uppgift, något som kanske speglade grekernas tanke kring döden, som ett tillstånd då känslorna och tanken upphörde. Hades är i princip en avspegling av sitt rike, en ganska tråkig och ödslig plats. Gudarna ur den andra kategorin är om möjligt mer skrämmande. De framställs ofta som monstruösa, omgivna av likdelar och inte sällan bärandes vapen eller pinoinstrument. Aztekernas dödsgud Mictlantecuhtli (uttalet svårare än stavningen!) avbildas som ett med likdelar dekorerat mänskligt kadaver, ständigt hotande de döda som hamnar i hans rike. Inom kristendomen förekommer ingen specifik dödsgud, men i den kristna traditionen brukar döden ofta avbildas som ett med lie beväpnat skelett, skördandes själar som en bonde skördar sin spannmål.

Dessa två dödsgudstyper är de vanligaste. Mer sällan framställs dödsgudar som sympatiska eller godhjärtade, även om detta naturligtvis förekommer. Den egyptiske Osiris och den nordiske Oden är generellt positiva gudar (nåja…), men de har även andra ansvarsområden förutom döden, vilkas positiva laddning väger upp dödens negativa.

Point of no return. Sometimes…

En viktig sak som gäller för i princip alla religioner är att när man är död kommer man inte tillbaka. Porten mellan de dödas och de levandes värld är nästan jämt enkelriktad, och i de traditioner där de döda kan komma tillbaka i de levandes värld är detta oftast under en natt per år, och de döda återvänder då som spöken eller liknande, inte som när de levde. I flera mytcykler behandlas denna strikta regel, och både i antikens grekland och i äldre tiders Japan finns berättat om försök att föra döda tillbaka till de levandes värld, försök som alltid varit dömda att misslyckas.

Dock, som alltid, undantag finns. Inom kristendomen och islam är en av huvudtankarna att människan skall återuppstå och, om man skött sig, leva i evighet i en paradisisk tillvaro på jorden. Här lämnar de döda sin tillvaro i graven för att dömas, förhoppningsvis till ett oändligt efterliv. Denna återuppståndelse skall enligt traditionell vara rent fysisk (se ovan), ett scenario som för de flesta i realiteten skulle framstå som ganska skrämmande.

Viktigt är att påpeka att endast gud får återbörda de döda till livet. För människor var detta strängt förbjudet, något som för den sakens skull inte alltid behöver innebära att folk inte försöker. Genom historien har nekromanti varit en förbjuden men likaväl praktiserad magisk teknik att tala med de döda, eller ibland, i extrema fall, till och med återuppväcka dem till i bästa fall en spegling av det liv de hade, i värsta fall som tomma skal, bara en död kropp utan spår av den tidigare personligheten. Att detta tema återkommer inte minst i populärkulturella sammanhang visar hur tilltalande det är i fiktiv form, men experiment har alltså gjorts att omsätta fiktionen till verklighet, något som lyckligtvis aldrig lyckats. Död är död…

Begravning

Död är död och kommer aldrig mer igen, men för de efterlevande, och ibland även den döde, är det viktigt att begravningen sker på ett korrekt vis. Att få undan en död kropp har i de flesta kulturer en hög prioritet, inte minst av hygienskäl. Olika metoder har tillämpats, med en uppsjö av variationer. Man skulle kunna dela in begravningsmetoderna i fyra huvudkategorier, i sig kopplade till de fyra elementen:

Jord

En av de absolut vanligaste begravningsmetoderna är helt enkelt att gräva ned liket i jorden. Dels är denna metod ofta enkel, dels är den hygienisk. Arkeologiska utgrävningar visar att det i vissa kulturer till och med förekom att man grävde ned den döde under golvet i bostadshuset, så att man så att säga fortfarande var närvarande, även efter sin död. Att återbörda en död människa till jorden har också en djup symbolisk betydelse. I kristen tradition är människan skapad av jord, och i andra traditioner ser man jordbegravningen som att man återgår till Moder Jord. För våra förmödrar och förfäder under stenåldern var den sistnämnda tanken så självklar att man ofta begravde en död stammedlem i fosterställning, täckt av röd ockra, för att i så hög grad som möjligt efterlikna en nyfödd eller en människa i fosterstadiet.

Vatten

Att begrava sina döda i vatten har precis som jordbegravningar en hygienisk fördel. Den döde driver iväg, eller sjunker, för att i regel konsumeras av fiskar och andra subakvatiska otäckingar. Inom hinduismen är det generella målet att begrava sina döda i Ganges, den heliga floden. Den döde sänks ned i vattnet, antingen i kremerat skick eller ”au naturell”, för att långsamt föras ut mot havet. För sjömän var vattenbegravning ofta en hygienisk nödvändighet. På långa seglatser omkom i regel delar av besättningen, och att ha en massa ruttnande lik i lastrummet var inte så poppis. I den kristna traditionen brukar man uttrycka en oro inför att inte bli begravd i vigd jord, något som alltså skulle vara ett öde som drabbade många sjömän och förpassa dem (eller snarare deras själar) till en evighet i limbo. Detta avhjälptes genom att kyrkan antog uppfattningen att havet i sig är en vigd begravningsplats, så att alla dumpade sjömän, folk som trillat av båtar eller på annat vis förolyckats på havet skall kunna komma till himlen.

Eld

Att kremera de döda är troligen det mest hygieniska. Elden bryter ned kroppen helt, och lämnar bara steril aska. Kremering är vanlig i hela världen, med vissa undantag, av anledningar ofta kopplade till uppfattningar redogjorda för ovan.

Luft

Men hur gör man då, om man inte bor nära ett vattendrag eller sjö, jorden är för hård att gräva hål i på grund av permafrost eller alltför ytligt urberg och bränsle är en bristvara, så en kremering i sig blir oerhört kostsam i resurser och arbete? Svaret är luftbegravning. I Himalaya är denna metod vanlig, vilket kort och gott innebär att man lägger ut de döda på bergssluttningar så att rovfåglar och andra djur får ta hand om dem. Detta kan i våra ögon te sig en smula osmakligt, men är på många vis det enda och bästa tillvägagångssättet i regioner med dessa speciella förhållanden. I vissa sammanhang skulle det rent fysiskt gå att begrava eller kremera den döde, men religiösa dogmer förhindrar detta. Inom zoroastrismen får man inte smutsa ned något element med död, varför varken jord- eller vattenbegravningar, ej heller kremering accepteras. Luftbegravning smutsar dock inte ned luften (stank?), vilket innebär att zoroasterna begraver sina döda på detta vis. Folk med denna religiösa övertygelse återfinns primärt i norra Indien, och det är också här man kan finna deras begravningsanläggningar, de ödsliga ”Tystnadens torn”, över vilka gamarna cirkulerar i väntan på nästa mål mat…

Tyst som i graven. Ja, faktiskt!

Så…

Döden är som sagt oundviklig för de flesta. Ingen kommer undan, även om inte minst myter, sagor och andra berättelser formligen kryllar av exempel på människor som på något vis undkommit döden. Att detta tema återkommer är inte så konstigt, då döden är så pass allmän giltig. Andra faror och problem kan undvikas med hjälp av styrka, teknologi eller pengar, men döden kommer till alla, hög som låg. Det definitiva slutet är för många av oss skrämmande, då vi verkligen inte har en aning om vad som verkligen händer. Visst, religionerna ger ju sina förslag, men ingen kan verkligen veta. I den moderna världen har detta i viss mån lett till att döden blivit något man inte pratar om, något vi ignorerar i mesta möjliga mån, något som kanske kan ses som paradoxalt då döden faktiskt är fullt naturlig och det i princip enda vi kan vara säkra på. Den moderna vetenskapen har visserligen hittat många vägar att skjuta upp det oundvikliga, men detta är bara lånad tid. Nya mediciner och livsuppehållande maskiner är bara en serie nya finurliga drag på schackbrädet, men till slut kommer döden, med sina svarta pjäser, att spela oss alla matt. Det passar ju bäst så…

Äh, ni får hela filmen, så länge den finns kvar på Youtube... Förkovra er nu, ungdomar!