Den fornnordiska religionen

Den fornnordiska religionen

Inledning

Först något om begreppet. Vad menas med fornnordisk religion, vad ingår i detta begrepp, och vad ingår inte? Själva begreppet i sig kan vara förvirrande, då Norden, som geografiskt område innefattar ytterligare två kulturella sfärer, den samiska och den finska. Att därmed tala om fornnordisk religion, eller nordisk hedendom som också är vanligt, skulle alltså kunna innebära alla religiösa uppfattningar inom just denna region, vilket alltså inte är syftet. Då dessa möjligheter till misstolkning är belysta, bör kunna fastställas att i detta sammanhang innebär fornnordisk religion den hedniska religionen som dominerade innan kristendomen introducerades i Skandinavien, exklusive den finska och den samiska religionen. Så. Kan vi börja nu?

Forskningsläget

Forskning kring den fornnordiska religionen har, liksom i princip all forskning rörande historia, religion, etnologi eller liknande discipliner, ständigt varit tendensiös, ibland mer och ibland mindre. Att forskning kring det förflutna ger möjligheter att forma nutiden är ingen nyhet, och något som just forskning kring Skandinaviens hedniska förflutna är ett tydligt exempel på. Redan under medeltiden, då Snorre (mer om honom nedan) skrev ned Eddan, gjordes detta under kristen påverkan. Detta är något som även gäller för de flesta senare efterforskningarna, fram till tidigt 1900-tal i vissa fall. De som studerade och forskade kring den fornnordiska religionen var i regel kristna (närmast obligatoriskt till för inte så länge sedan), och tog alltså del av de hedniska myterna och tankarna utifrån ett kristet perspektiv, vilket, frivilligt eller ofrivilligt, kom att påverka deras förståelse av dem, vilket flera exempel, ofta tvivelaktiga tolkningar, visar.

Forskning har också bedrivits i andra än rent vetenskapliga syften. Under det senare 1800-talet och det tidiga 1900-talet spelade forskning om den nordeuropeiska fornhistorien och de traditioner och livsåskådningar som rådde då en viktig roll i den allt starkare etniska nationalismen, och även om mycket av denna forskning var och är oerhört värdefull, förekom forskning vars syfte snarare var att stärka redan antagna politiska dogmer snarare än att berika det verkliga kunnandet om det förflutna. Heinrich Himmlers Ahnenerbe-projekt är ett exempel på denna tendens, vilken även kom att speglas i andra samhällsfenomen, vilket i viss mån bidragit till förenklade och ibland felaktiga kunskaper om det fornnordiska samhället, inklusive dess religion. Under senare tid har man försökt bedriva en mer rättvis forskning, men århundraden av tendensiös sådan gör naturligtvis inte detta arbete lättare…

Källmaterialet

Vilket material har vi då att utgå ifrån då vi söker information om den fornnordiska religionen? Några källtyper kan listas som viktigast:

Först är naturligtvis de skriftliga källor vi har bevarade, främst texter nedskrivna av Snorre Sturlasson, Saxo Grammaticus samt ett antal tyska munkar på mer eller mindre lyckade missionsuppdrag i den hedniska Norden. Både Snorre och Saxo var verksamma under 1200-talets början, vilket alltså innebar att bägge var kristna. Bägge var dock mycket intresserade av den forna religionen, och deras texter är de kanske viktigaste urkunderna vi har i dessa sammanhang. De tyska missionärernas texter är mer tvivelaktiga. Dels hade dessa ett tydligt intresse att förringa och demonisera den hedniska religionen (Saxo var visserligen också präst, men hans texter var historieskildringar, alltså inte religiösa texter) genom sitt yrke, men också var det ofta så att de nedtecknade hörsägner berättade av andra präster, och att deras källor därmed inte var speciellt tillförlitliga. Alls. En intressant skrift som beskriver delar av den fornnordiska religionen (liksom vikingars ganska obehagliga morgontoalett) finner vi skriven av den arabiske diplomaten Ahmad ibn Fadlan. Dennes beskrivning av en hövdingabegravning anses fortfarande vara en ovärderlig ögonvittnesskildring av fornnordisk ritual, och håller än, trots att den nedtecknades redan på 900-talet.

Den andra viktiga källtypen är runstenar. Dessa finns som bekant spridda lite här och var i landskapet, och ger oss korta glimtar av de religiösa uppfattningarna som rådde. Nu är runstenarna sällan längre litterära verk, och en stor del av de som reste dessa var redan kristnade, men vissa har varit viktiga då de, genom text och bild givit information om den fornnordiska religionen.

Även ortsnamn kan vara viktiga för forskningen, inte minst då dessa brukar vara tydliga markörer till vilka gudar som dyrkades i en viss region. Vilka gudar som var populära i exempelvis Odense, Torsby eller Frölunda är ganska lätt att sluta sig till, då dessa gudar är ganska allmänt kända, och deras namn tydliga i ortsnamnen. I vissa fall måste man dock känna till vad orterna hette förr, och vara bekant med många alternativa gudanamn, för att nå klarhet. För oinsatta kan detta vara klurigt, men känner man till ”koderna”, kan det bli tydligare även i dessa fall.

Ytterligare kunskaper får vi genom att studera folklore. Gammal vidskepelse, skrock och tradition kan innehålla korn av en äldre, mycket mer genomgående sed, vilken dock, genom århundraden av kristendom, förtvinat och fallit i glömska så när som på några få beståndsdelar. Utifrån dessa minnesdetaljer kan forskarna härleda och utläsa en hel del, men, som ovan, det underlättar om man är riktigt insatt i ämnet.

Well then… Över till själva religionen, och vad vore mer lämpligt än att börja från början. Absoluta början…

Världens skapelse

I Völuspá (Völvans eller Valans spådom), ett diktverk om hela världens födelse, gudarna och världens undergång, förmedlas en tydlig bild av hur de skandinaviska folken såg på universum och dess ursprung. Jag skall försöka kortfattat återge hur det hela gick till. Kortfattat. Mycket kortfattat.

Innan något fanns, innan världen skapades, existerade bara Ginnungagap. Detta var ett oordnat urtillstånd, då bara varma och kalla temperaturer virvlade runt i tomrummet (Varma och kalla, positiva och negativa, yang och yin… Känns detta igen?). Där de kalla och varma energierna möttes bildades Ymer, urjätten. Denne gigantiske gestalt låg i oändliga tider och diade mjölk från en lika uråldrig ko, Audhumbla, som hade skapats ungefär samtidigt som Ymer. Ymers kropp kunde alstra nytt liv, och ur hans ena armhåla föddes jättar, vilka även var resultatet då hans ena fot fick barn med den andra. Samtidigt slickade Audhumbla fram en gestalt ur en salt sten, som fick namnet Bure (betyder ”son”). Bure skapade i sin tur Bor, som tillsammans med Bestla (en av jättinnorna från Ymer) fick sönerna Oden, Vile och Ve.

Dessa tre utmärker sig genom att de till skillnad mot tidigare levande varelser är aktiva, de agerar med en tydlig vilja och med ett tydligt mål, nämligen att skapa världen. Oden och hans bröder dödar urjätten Ymer, och börjar bygga världen av dennes kropp. Blodet blir floder, sjöar och hav, ben och tänder blir berg, håret blir skogar, köttet jord. Ymers huvudskål lyfts upp och bildar himlavalvet, vilket hålls på plats av fyra dvärgar, en i varje väderstreck. Hans hjärna blir moln. Gosigt värre. Viles och Ves inflytande berör bara skapelsen (De är också med då människorna skapas, enligt Snorre, men i Völuspa anges Oden, Hönur och Lodur som upphovsmän till människosläktet.), medan Oden är kvar som universums härskare, en kontinuerlig och aktiv roll. Med inledningsvis olika jättinnor och sedan med gudinnor avlar Oden gudar, asarna, vilka bebor Asgård, gudarnas värld. De första människorna, Ask och Embla, skapas ur trästycken, och placeras i Midgård. Jättarna får bo i Jotunheim. Här blir det en smula krångligt, för antalet världar kan diskuteras. Jag skall försöka förklara hur universum ser ut, nedan.

Världsbilden

I universums mitt står världsträdet, Yggdrasil, ett uppenbarligen mycket stort askträd. I Yggdrasils grenverk är de olika världarna placerade. Völvan nämner nio världar, men de är bara tre. Denna matematiska anomali är en vanlig kalkyl inom religion. Tre var ett heligt tal (nej, de kristna var inte först eller ensamma om detta), och vad kan vara mer heligt än tre gånger tre? Tre världar alltså. Som är nio till antalet. Lägg fram detta till era mattelärare och se hur de vrider sig av frustration. Nedan följer en lista och kort presentation av de nio världarna. Som alltså är tre. Ha!

Asgård

Gudarnas värld. I mitten av Asgård, på fältet Idavallen, ligger Valhall ( ”De dödas hall”), Odens borg. Härifrån styr Oden allt, och här samlar han sina krigare inför den kommande slutstriden. De övriga gudarna har också borgar och gårdar spridda i Asgård, men ingen av dessa är lika stor och praktfull som Valhall.

Vanaheim

Här bor vanerna, den andra gudaätten. Bara några få av dessa är kända, då de ingår i asagudarnas krets, men mer om dessa två gudaätter framöver.

Alfaheim

Här bor alverna, alltså mytiska väsen med koppling till fruktbarhet och död. Lite mer om dessa framöver. Guden Frej har en stark koppling till Alfaheim.

Svartalfaheim

Alla alver var inte så snälla. Svartalverna bodde i denna värld, som oftast ansågs vara underjordisk. Även andra otyg bodde i denna värld.

Midgård

Här bor vi.

Muspelheim

Eldjättarnas rike. Om man seglade för långt söderut fanns det risk att man kom in i deras domäner, vilket alltså inte var så bra. Eldjättarnas härskare var Surtur, som skall spela en avgörande roll vid slutstriden mot gudarna, vid Ragnarök.

Nifelheim

Längst i norr ligger Nifelheim, där isjättarna bor. Inget kul gäng de heller.

Jotunheim

Här bor de ”vanliga” jättarna, om man skulle kunna säga att några sådana finns. Jättarna är oerhört intressanta i den Fornnordiska religionen, och de skall presenteras mer framöver.

Hel

Dödsriket för alla brottslingar. Om du är en tjuv, mördare, edsbrytare eller annat avskräde hamnar du här. En otäck plats, som (kanske just på grund av det) beskrevs tydligt i de gamla myterna…

Genom alla dessa världar reser sig alltså Yggdrasil. Trädet är vad som i andra sammanhang kallas Axis Mundi

Yggdrasil. Stort.

Gudarna

Den fornnordiska religionen var polyteistisk, det vill säga man hade flera gudar. Varje gud eller gudinna hade sitt specifika ansvarsområde i kosmos, ett mönster som vi finner även i andra polyteistiska religioner, förr som nu.  Detta innebar naturligtvis att olika gudar vördades av olika grupper, beroende på just denna grupps intressesfär. Bönder exempelvis, beroende av väder och god växtlighet, dyrkade lämpligen väder- och fruktbarhetsgudar, fiskare havsgudar och krigare krigsgudar. Enkelt och logiskt. I det forna Skandinavien kan man också se att vissa gudar var populärare i vissa regioner än andra, något som återspeglas inte minst i ortnamn.

De nordiska gudarna kallas oftast för asagudarna, men i själva verket bestod gudaskaran av två grupper, asarna och vanerna. Vanerna var troligen äldre gudar, stammande kanske från så tidigt som bronsåldern (asagudarna introducerades först runt vår tideräknings början, alltså för två tusen år sedan). Dessa gudar har en tydlig fruktbarhetsfunktion, och de som blev kvar då asatron trängt undan denna gamla fruktbarhetskult behöll dessa ansvarsområden, vilket skall belysas nedan. Myten beskriver en konflikt mellan asarna och vanerna, ett krig i gudavärlden, vilket alltså kan vara en symbolisk berättelse som handlar om ett religionsskifte, och med största sannolikhet en förändring i samhället. Vanerna var som sagt fruktbarhetsgudar, och det troliga är att de som dyrkade dessa tillhörde en bondekultur, där jordbruket hade mycket hög, rent av helig status.  Asarna hade oftast en mer krigisk framtoning, och det kan vara så att dessa gudar introducerades i samma veva som samhället förändrades och en krigararistokrati tog makten. Vissa forskare menar att denna grupp krigare var invandrade från nuvarande Ryssland, medan andra menar att de var infödda men drog nytta av en ny samhällsordning vilken kom från annat håll. Oavsett, man kan kort konstatera att vanerna var de äldre fruktbarhetsgudarna och asarna de lite nyare gudarna, ofta med en mer krigisk aspekt.

Vilka var de då? Hur framställdes de, vilka var deras uppgifter och särdrag? Nedan följer en kort presentation av de vanligaste gudarna, samt några inte fullt lika populära eller kända.

Oden

Gudarnas konung, universums skapare och härskare, tillika dödsgud, krigsgud och visdomsgud. Oden var en ambivalent gud, både upprätthållare av kosmisk ordning och skapargud, samtidigt skrämmande och direkt livsfarlig. Oden besatt starka magiska krafter och kände väl till runorna (Deras hemligheter hade han lärt sig genom att hänga nio dygn i Yggdrasils grenar, offrad till sig själv, ett tema med starkt symbolvärde.), vilka sågs som magiska tecken. Hans stora visdom hade han fått då han drack ur Mimers brunn, vars vatten skänkte oändlig vishet. Priset för detta var hans ena öga, som han lämnade i pant i brunnen.

Oden har starka schamanistiska drag, vilket många religionshistoriker menar tyder på samisk eller asiatiska influenser. Hans två korpar, Hugin och Munin (vilket betyder Tanke och Minne) färdades mellan världarna, vilket man kan tolka som en schamans själsresor.

Oden dyrkades främst av överklassen, då han var krigarnas gud. Innan en kung eller hövding gick ut i krig gjorde han klokkt i att offra till Oden, för att få denne på sin sida. Odensdyrkan tycks ha varit starkare i Danmark och Norge än i Sverige. Sverige var Tors område…

Oden. Farlig.

Tor

Tor var Odens son som han fått tillsammans med jättinnan Jord, och var kanske den populäraste av alla asagudar. Myterna kring denna gud är många, och han var en populär karaktär i många berättelser.

Tor framställs som en kraftfull mansgestalt, med rött skägg, rött hår och blixtrande ögon. Han är den handlingskraftige, arge men också rättvise och för människor och gudar gynnsamme guden, då det i hans uppgifter bland annat ingick att ständigt slåss med och dräpa jättar, gudarnas motståndare.

Tor var först och främst en vädergud, och förknippades primärt med åskan, vilken uppstod då han med sin hammare Mjölner slog ihjäl sina fiender. Han färdades i en vagn dragen av två bockar, Tanngjost och Tanngrisner, över himlavalvet. Med sig hade han ofta sin tjänare Tjalfe, som var en människa och ibland även Loke, som visserligen var en jätte men ändå upptagen  bland asarna (mer om Loke kan läsas i tidigare moment). Tor var gudarnas och människornas beskyddare mot kaosmakterna, alltså jättar, troll och annat otäckt, något som onekligen bidragit till hans popularitet. Då han dessutom styrde över vädret dyrkades han intensivt av bönder, och på samma sätt som Oden kan sägas ha varit aristokratins gud kan man kalla Tor böndernas.

Tor dyrkades mest i nuvarande Sverige, inte minst i Svealand och upp mot Norrland. Även bland samerna hittar vi honom, då under namnet Horagalles (ungefär ”Torkarl” på samiska). Även inom andra indoeuropeiska religionssfärer förekommer denne gudom, mer eller mindre tydligt. Hinduiska Indra, kelternas Dagda och grek/romerska Herakles kopplas samman med Tor.

Tor. Arg.

Tyr

Tyr var troligen den högste guden inledningsvis under asadyrkarepoken, men fick kliva ned från toppen till fördel för Oden under vikingatiden, och förde efter det en ganska lågmäld tillvaro. Troligen är han en mycket gammal gud, kopplad till himlen, rättvisa och strid. Han sågs som en barsk och modig krigare, mycket mer disciplinerad än exempelvis Tor, och mindre lynnig och opålitlig än Oden. Hans mod och pliktkänsla beskrivs i myten om hur den gigantiska Fenrisulven fjättras, en händelse som ledde till att Tyr blev av med sin högra hand.

Som rättvise-, himmels- och stridsgud har Tyr många paralleller i andra indoeuropeiska religioner. Han kopplades av romarna samman med både Jupiter och Mars, kelterna hade sin handlöse Nuada (som dock hade en protes av silver), och i Indien finns flera gudar som kopplas samman med Tyr.

Freja

Kärleksgudinnan Freja tillhörde inte asarna, hon var en av vanerna. Som ansvarig för kärlek och mänsklig reproduktion spelade hon en viktig roll i samhället, främst för kvinnor som önskade bli med barn eller snart skulle föda. I äldre tider kan Freja ha haft fler funktioner, hon har ibland framställts med krigiska drag och har även kopplats ihop med både valkyrior och alver, något som dock minskade framåt vikingatiden. Hon var ständigt målet för jättarnas kidnappningsförsök, men värjde sig tämligen väl på egen hand. Av de senare dominerande kristna framställdes hon som promiskuös och kallades hora, vilket utan tvekan var deras sätt att framställa en annars populär gudinna i så dålig dager som möjligt.

Freja. Cool.

Frej

Frej var Frejas bror, alltså också en av vanerna. Även Frej var kopplad till fruktbarhet, men mer på ett generellt plan, alltså inte bara hos människorna. Frej bodde periodvis i alfaheim, och kopplades därmed till alverna, vilka alltså också kopplades i viss mån till fruktbarhet (och död…). Frej avbildades som en man med en enorm erigerad penis (ENORM!), något som störde de kristna i högsta grad. Trots att han primärt var en fredlig gud, som stod bondebefolkningen mycket nära, kunde han precis som de andra gudarna ibland dra ut i strid, då ridande på sin gyllene vildsvinsgalt Gullinborsti.

Njord

Frejas och Frejs far hette Njord, och var den mäktigaste av havsgudarna (det fanns några stycken, exempelvis Njords livsfarliga dotter Ran, som brukade leka sänka skepp fast i verkligheten). Njord är ett exempel på hur gudar kan skifta i betydelse, och i Njords fall även kön, då en religion går över i en annan eller förändras på annat vis. Under bronsåldern dyrkades Njord som Nerthus, en av de högsta fruktbarhetsgudinnorna. Då bronsåldersreligionen alltmer gav vika för den modernare asadyrkan blev Nerthus kvar, men dels betraktades gudomen alltmer som manlig, dels ändrades ansvarsområdet till havet, och allt som har med det att göra. Så kan det vara ibland i religionssammanhang.

Heimdal

Heimdal, ibland kallad ”Den vite asen”, var kopplad till asken Yggdrasil, har vissa drag av himmelsgud, men var kanske primärt gudarnas väktare. Han hade begåvats med mycket god syn och hörsel, något som var värdefullt då han var satt att vakta regnbågsbron Bifrost som förband asgård med övriga världar så att inga obehöriga (läs ”jättar”) skulle försöka ta sig in i gudarnas värld. Då ragnarök inträffar skall han blåsa i sitt stora horn Gjallarhornet för att på så vis se till att alla goda krafter gör sig redo att möta kaosmakterna i den slutgiltiga striden. Heimdal anses också vara upphov till samhällsklasserna, och skall även enligt myten ha lärt människorna olika typer av hantverk och andra kunskaper.

Frigg

Odens hustru heter Frigg, och är en vishetsgudinna. Hon förekommer snarare i myterna än i kulten, och spelar en viktig roll som Balders mor. Enligt vissa är hennes visdom lika stor som Odens, men till skillnad från denne utnyttjar hon sällan sina kunskaper, utan låter det som sker ske. Trots att hon generellt framställs som en idealisk hustru, utsätts hon i Lokasenna för Lokes smädelser, då hon anklagas för att ha haft ihop det med Odens bröder.

Balder

Balder är en intressant gud så tillvida att hans funktion blir störst i och med hans död. Balder har en hög status bland gudarna, då han är Odens äldste son med sin maka Frigg. Detta gör att Balder är den legitime arvtagaren till Odens kungastatus, vilket alltså ger honom en särställning. Balder beskrivs uteslutande som en positiv gudom. Han var den gode guden, älskad av alla, vacker att se på och behaglig att umgås med. Det poängteras att hela gudasfären, men även andra väsen som alver och människor, håller denne gud mycket högt. Det har spekulerats i om Balderkaraktären varit influerad av kristendomens kristusgestalt, något som kanske inte är otroligt, men heller inte belagt. Just goda ljusgudar är knappast ovanliga, och med lite generositet i tolkningarna kan vi finna paralleller i andra religioner också.

 Då Balder föddes var hans mor Frigg mån om att inget skulle kunna skada honom, varpå hon begärde ett löfte av allt i skapelsen om att de inte skulle på något vis göra Balder illa. Dock, hon missade misteln, vilket innebar att Balder var osårbar mot allt utom just denna växt. Myten berättar hur gudarna roade sig med att skjuta prick på Balder, som ju alltså inte kunde skadas. Loke, som visste att misteln utgjorde det enda hotet mot Balder, lurade den blinde guden Höder att skjuta denne med en pil gjord av mistel, vilken dödade Balder. Detta var början till slutet, och den händelse som skulle sätta igång Ragnarök, undergången. Balder hamnade i dödsriket Hel, och drottningen där vägrade släppa honom om inte allt levande grät för honom. Detta skedde, med undantag av jättinnan Tökk, ingen mindre än Loke förklädd, vilket innebar att Balder fick stanna i Hel. Dock, Balder skall återvända. Mer om det framöver…

Ull

Ull, Ullr eller Uller var en jaktgud, med kopplingar till just jakt, vargar, vinter och skidåkning. Vi känner till mycket lite om kulten kring denne, men kan, med utgångspunkt i den mängd ortsnamn med namnet Ull (Ulltuna, Ullevi, Ulltofta med flera) i sig sluta oss till att han förmodligen hade en tämligen omfattande kult.

Vidar

Vidar är en på många vis anonym gud, vars funktion är direkt kopplad till Ragnarök. Han beskriv som den råa styrkans gud, och karaktäriserades av sin tystnad. Han bar även en stadig sko, tillverkad av alla världens skomakares spillbitar. Mer om hans uppgift nedan…

Idun

Idun var den gudinna som försåg gudarna med de magiska äpplen vilka gav evig ungdom. Detta är hennes enda kända uppgift, vilken också innebar att hon, eller kanske snarare hennes äpplen var begärligt stöldgods för jättarna. Hon blir bortrövad av jätten Tjatse, vilket kunde ha blivit en farlig situation för gudarna, men återbördas snart till Asgård. Och Tor dödar Tjatse.

Brage

Brage är Iduns man och musikens gud. Allt han säger är på vers (gäller även Oden), och han representerar skaldande och diktande. Hans förhållande till Idun är ibland ansträngt, vilket i sig knappast är unikt bland gudarna. Äktenskapet var inte alltid något man höll så hårt fast vid…

Och så Loke…

Loke var till att börja med ingen gud, han tillhörde jättarna, alltså kaosmakterna. Han hade dock ingått blodsbrödraskap med Oden, varför han räknades i gudarnas skara. Loke fyller en tricksterfunktion. Han är katalysatorn, den som får saker att hända. Hans ofog är ofta, till en början inte alltför allvarliga och ibland till och med gynnsamma för gudarna, men till slut går han över gränsen och orsakar Balders död, något som leder till att han en gång för alla räknas som en av gudarnas fiender. Efter Balders död straffas Loke, och förpassas till Hel. Under Ragnarök kämpar han med jättarna mot gudarna.

Så vitt man vet har det inte funnits någon direkt dyrkan av Loke, även om han har varit viktig i myten. Han har koppling till eld, och ansågs vara vacker, med undantag för ögonen vilka förrådde hans illvilliga läggning. Han hade med olika mödrar avlat tre monstruösa barn, dödsrikets drottning Hel, Midgårdsormen och Fenrisulven, alla tre aktiva på jättarnas sida under Ragnarök.

Jättarna

Jättarna är en mycket intressant grupp. De utgjorde gudarnas antites, och var på många vis i princip lika mäktiga som gudarna. Jättarna framställs som å ena sidan fula, brutala och dumma, men å andra sidan som både intelligenta och vackra. Åtskilliga gudar hade haft en sexuell relation med jättinnor, och i flera myter bevittnas jättarnas klokhet och list. Dock, de tillhör motståndarsidan, de är de som bekämpar gudarna, ett företag som hade lyckats om inte gudarna hade Tor på sin sida. Jättarna beskrivs även som de verkligt ursprungliga varelserna i skapelsen. På detta vis påminner de i hög grad om de grekiska mytiska titanerna, med skillnaden att jättarna inte är besegrade och fortfarande är aktiva. Ej att förglömma är dessutom att Oden faktiskt var av jätteätt, samt att Tors mor faktiskt var jättinnan Jord…

Mellanväsen

Förutom gudar och jättar fanns det många andra väsen i de olika världarna, vilka man borde hålla reda på och hålla sig väl med. Dessa var ofta aktiva i människornas värld, och fick ofta stå som förklaring om ovanliga saker inträffade. Mest kända av dessa varelser är utan tvekan alverna, dvärgarna och trollen.

Alverna kopplades ofta till de stora gravhögarna, och hade en tydlig relation till döden. I vissa traditioner ansågs alverna vara döda människors andar, vilka fötts på nytt. Alverna ansågs lyda under Frej och bodde, förutom gravhögarna (portar till deras egen värld?) i Alfaheim, högt upp i Yggdrasils grenverk. Att de lydde under Frej antyder en fruktbarhetsfunktion, vilken i kombination med en dödskoppling inte är helt ovanlig (jämför med Osiris i Egypten). Även om alverna generellt sågs som positiva var man tvungen att vara försiktig om man interagerade med dessa. De kunde agera lynnigt och snarstucket, och kunde ställa till stor skada om de blev förorättade. Svartalverna var ”alver gone bad”, och bebodde Svartalfaheim, längre ned på Yggdrasil. Dessa var direkt fientliga mot alla goda krafter, och utgjorde en ständig fara för människorna. De ansågs hålla till under jorden, men gjorde ibland räder in i människornas boningar för att kidnappa barn som de sedan uppfostrade som sina egna.

Även dvärgarna höll till under jorden, och utmärkte sig genom sin hantverkarskicklighet. Flera av gudarnas skatter var tillverkade av dvärgar, och ägde de mest förunderliga egenskaper (Mjölner, Draupner, Gungner, Skidbladnir, Gullinborsti med flera). Dvärgarna var även mycket giriga, och bevakade svartsjukt sina skatter, och var inte lojala mot vare sig gudar, jättar eller människor.

Trollen var en påtaglig fara för människan. De höll till i ödemarken, och besatt ofta starka magiska krafter. Ständigt avundsjuka på människorna stal de gärna från dessa, eller ibland till och med dödade människor. Även trollen, liksom svartalverna, kidnappade ibland barn, och placerade sina egna trollbarn i de kidnappades ställe. Dessa bortbytingar växte upp med märkliga förmågor, vilka skvallrade om deras verkliga härkomst.

En och annan drake förekom också…

Ragnarök

I Völvans spådom och i Gylfaginning (en annan text) redogörs med tydlighet hur universum kommer att gå under. Detta är ett tema som förekommer i de flesta religioner, kanske är det så att människan behöver veta hur det skall sluta, att denna kunskap ger mening åt tillvaron. Den nordiska undergången kallas Ragnarök, och det hela kommer att gå till ungefär så här, i korthet:

Ragnarök förebådas av en vinter, Fimbulvintern, som skall vara tre vintrar lång utan sommar mellan. Denna del av myten kan ha sina rötter i miljökatastrofen år 536, då ett vulkanutbrott i Centralamerika orsakade en globaltemperatursänkning på flera grader, vilken i sin tur ledde till stora omvälvningar och katastrofer i Skandinavien. Efter Fimbulvintern skall en tid av krig följa, en yxtid, då släktingar skall vända sig mot varandra i ett alla-mot-allakrig. Allt detta sker i Midgård, vår värld.

I de andra världarna skall jättarna rusta sig för den sista striden, och de stora odjuren vänder sig mot gudarna. Heimdall skall med sin skarpa blick se vad som sker, och blåser i Gjallarhornet, för första och sista gången. Gudarnas styrkor samlar sig för att möta sina fiender. Fenrisulven slukar solen, Midgårdsormen släpper taget om sin svans och hela världen skälver. Loke sliter sönder sina bojor nere i Hel, och styr drakskeppet nagelfar, fyllt med Hels alla mördare och brottslingar, mot Idavallen, det stora slagfältet nedanför Asgård. Där väntar alla Odens krigare, enhärjarna och valkyriorna, och de två arméerna går lösa på varandra. De olika gudarna möter sina speciella motståndare, sina ärkefiender. Tyr dödar underjordshunden Garm, men blir själv dödligt sårad. Heimdall möter äntligen sin nemesis Loke och de dödar varandra. Tor går på Midgårdsormen, Jormungandir, och dödar denna. Dock, ormen hinner bita Tor, och alldeles efter sin seger segnar Tor ned, dödad av ormens gift. Oden strider mot Fenrisulven, men blir dödad. Då kliver Vidar, den tyste guden fram, och ställer sin ena fot (den med superskon) i ulvens underkäke. Med händerna griper han om Fenrirs överkäke, och sedan bänder han tills Fenrisulvens nacke knäcks. Allt är kaos, krig råder i alla världar. Till slut framträder eldjättarnas härskare Surtur, och med sitt brinnande svärd sätter han eld på hela världen, och allt går under i lågorna… The End.

En ny värld

Eller, inte riktigt. Den fornnordiska religionen hade en cyklisk tidssyn, starkt påminnande om exempelvis den hinduiska (indoeuropeisk grund…), vilket innebär att slutet inte är definitivt. Ur askan från den gamla världen reser sig en ny värld, grön och rik, obefläckad av kaosmakterna. Balder, som nere i underjorden undgått ragnarök blir nu den nye kungen. Även de gamla gudarna föds igen, men nu unga och utan bekymmer. I det nya gräset finner de sina gamla spelbrickor (schack) och samlas, berättar om den slutgiltiga striden och har detallmänt trevligt. Två människor lyckades undgå Ragnarök, gömda under ett blad i Yggdrasil, och de blir urfadern och urmodern för det nya människosläktet.

Dock, allt tycks inte vara frid och fröjd, eller, vissa olycksbådande tecken syns, vilket framgår i den sista versen i Völuspá:

”Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten,
Nidhogg lik.
Nu skall hon sjunka.”

Vem är draken? Vad betyder denna sista, olycksbådande vers? Är den nya världen kanske inte helt perfekt? Börjar allt om på nytt? Vem vet…

Många människor i det senhedniska Skandinavien menade att Ragnarök redan skett. Vissa såg Kristus som Balder (de har stora likheter), vilket gjorde deras konvertering till kristendom mer legitim, de gav ju faktiskt inte riktigt upp de gamla gudarna. Faktum är att rester av den hedniska religionen levde kvar långt in i modern tid, och i vissa fall fortfarande spelar en roll i vår kultur.