God kväll (eller morgon, jag har ingen aning om när ni läser det här) ungdomar. Om ni tycker att följande text är fördjävla lång, om ni tänker "Nu har väl Linton överdrivit lite, han får fan ta och skärpa sig!", eller om ni helt enkelt anar oråd och kryper ihop i ett hörn och gör ljud som en skrämd kanin, så är det helt rätt. Texten nedan är en universitetsuppsats jag skrev som examination för ett par år sedan typ, och eftersom jag är en lat och slö människa orkar jag inte redigera om den till mer gymnasieinriktad nivå. Ni får helt enkelt ta el av den som det är. Livet är så ibland. Det gör ont. Have fun!
Inledning
Den
samiska befolkningen och deras kultur har i viss mån kommit att vara det
moderna Sveriges dåliga samvete. Sverige har under det senaste seklet
positionerat sig internationellt som en fredlig nation, där jämställdhet,
rättvisa och mänskliga rättigheter hålls högt. Sverige har sällan varit sent
att kritisera olika former av övergrepp av etniska minoriteter världen över,
och har ofta stöttat de utsatta inte minst materiellt, men även politiskt.
Samtidigt
som vi svenskar visat vår goda vilja internationellt har vi dock agerat mer
tvivelaktigt mot den samiska minoriteten i vårt eget land. Den negativa
särbehandlingen av samerna har visserligen minskat, om man ser det över ett
längre tidsspann, men än i dag drabbas samer, som individer och som kollektiv,
av svenska myndigheters och privatpersoners ovilja.
Grunden
till detta beror på flera faktorer, men i ytterst korta drag rör det sig naturligtvis
om det alltför ofta förekommande vi-och-de-resonemanget. Samerna är annorlunda
än svenskarna (Diskussionen om vad som är svenskt lämnar jag dock här, då den
redan förs av andra, tar för mycket plats och inte eftersöks i denna
tentamen.)och har därför ofta betraktats av de senare med viss misstanke. Denna
form av misstanke brukar rent generellt grunda sig i okunskap, och så även i
detta fall. Att okunskapen och oviljan dessutom stärkts av ekonomiska
motsättningar gör inte saken bättre, och än värre blir det då man betänker att
en av huvudaktörerna är just den svenska staten med kyrkan som främsta
tillhygge.
Att
just kyrkan, inledningsvis den katolska men efter reformationen den
protestantiska, varit en aktiv medverkande i det systematiska förtrycket av
samerna ter sig naturligt. Samerna bekände sig till en annan religion, och
religionen fungerar i de flesta fall som en stark kulturbärare och medel för
kulturell identitet. Följaktligen, vill man förändra ett folks identitet och
självkänsla är det ett utmärkt tillvägagångssätt att utrota deras religiösa
system och traditioner.
Resultatet
av århundraden av svensk, kristen, agitation har blivit att en stor del av
kunskaperna om den samiska religionen gått förlorad. Först under de senaste
decennierna har den svenska staten insett att det samiska är en del av
nationen, och alltmer börjat slå vakt om samisk kultur och livsstil. Att ha
kunskaper om det samiska har fått ett värde, och då inte som en exotisk
kuriositet, utan snarare värdet av självinsikt. Den samiska kulturen har inte
varit en isolerad företeelse, utan har påverkats av och även påverkat vår
kultur, inte minst i de geografiska områden där en blandad befolkning levt.
Kunskaper om samernas religion är med andra ord lika viktiga som kunskaperna om
andra religioner som påverkat oss, och de samiska traditionerna och myterna bör
räknas som det allmänna kulturarvet precis som impulser söderifrån. Åtminstone
om vi vill upprätthålla vår image som fredliga, toleranta svenskar…
Fjällen. After ski.
Källmaterialet till den
förkristna samiska religionen
Vid
alla former av forskning, i samtliga discipliner, är det av ovillkorlig
nödvändighet att studera källorna. Källor kan vara primära eller sekundära, då,
de senare i regel baseras på de förra. Det primära källmaterialet utgör ursprunget
till vidare material, och fungerar ofta som gemensam nämnare, en statisk
fokuspunkt i en annars kanske ofta från ursprungsmaterialet avlägsen forskning.
Vill man studera bergarter är det rimliga att faktiskt först observera
stenprover, vill man studera juridik kan lagboken vara ett klokt litteraturval,
åtminstone inledningsvis.
Inom
religion, historia och annan forskning inom humaniora talas det ofta om
urkunderna, alltså de första (inte alltid, inte alltför sällan hittas
föregångare) texterna inom ett specifikt område. Det religionshistoriska
forskningsområdet innefattar följaktligen flera religionsurkunder, såsom
Koranen, Gamla Testamentet eller Vedalitteraturen. Dessa skrifter ligger till
grund för några av de stora världsreligionerna, och utgör därmed ett utmärkt
källmaterial, men redan i detta möter man en svårighet rörande
religionsforskning, som blir påtaglig inte minst då det rör den samiska
religionen: Alla religioner har inte en text som auktoritet. Många, många
religioner är vad som ibland kallas skriftlösa religioner, och då det gäller
forskning kring dessa krävs en kanske något större uppmärksamhet rörande
källmaterialet.
Då
det i detta fall handlar om samisk religion finns det flera typer av
källmaterial att hänvisa till. Den samiska religionen har inte en skriftlig
urkund, utan vilade på en muntlig tradering. Myter, liturgi och liknande har
alltså bevarats i människors minne. Då den samiska befolkningen och deras
traditioner sedan medeltiden utsatts för aktiv kolonialism, mission och om man
så vill kulturellt förtryck (Hansen och Olsen, 2006, s.148-149), har detta
resulterat i att det inte finns några primära, verbala källor att tillgå. De
som utövade och bekände sig till den samiska religionen är sedan länge döda,
och de som i dag bär på traditionerna har lärt sig dessa efter att de så att
säga filtrerats genom århundraden av kristen indoktrinering och i vissa fall
kanske bristande information.
Dock,
det förekommer ickeverbala primärkällor ur vilka vi kan försöka uttyda vissa
samiska religiösa principer och traditioner. Det rör sig i dessa fall om de
samiska trummorna, ”trolltrummor”, ”spåtrummor” eller ”nåjdtrummor” (Mebius,
2007, s.26), samt olika former av heliga platser där arkeologiska
undersökningar kan ge oss direkt materiell information om den samiska
religionen.
Trummorna
var med största sannolikhet talrika under förkristen tid och under tiden för
den tidiga kristna missionen, men då trumman kom att bli en symbol för den
samiska hedendomen blev åtskilliga förstörda eller beslagtagna (Mebius, 2007,
s.27), för att än i dag magasineras i museer. De dekorerade trummor som finns
kvar, endast ett 70-tal, borde ge oss en klar hänvisning till den samiska
religionen, förutsatt att vi kan tyda de ofta starkt stiliserade symbolerna och
avbildningarna. De som kunde tyda trummornas bilder, deras förra ägare, blev
sällan konsulterade, och under de endast ett par tillfällen då ägarna blev
ombedda att förklara betydelsen skedde detta i samband med rättegångar, vilket
naturligtvis bör ha påverkat ägarens utsagor (Ibid.). Att det dessutom sedan
stormaktstiden cirkulerat ”falska” trummor, alltså trummor tillverkade för att
säljas som kuriosa snarare än att användas i samisk rit, kan givetvis försvåra
studierna. Oavsett, senare forskning och jämförelser har medfört att en
tämligen god förståelse av de samiska trummornas symboler finns, vilket
naturligtvis har ett stort värde inte minst i forskningssammanhang.
Då
samiska heliga platser har haft olika funktion och dessutom undersökts under
olika tidpunkter har analysen av dessa givetvis påverkats av de rådande
tendenserna inom främst arkeologisk forskning. Tydliga fynd visar att en
tämligen enhetlig religion har funnits i åtminstone cirka 3500 år (Baudou ur
Bäckman och Hultkrantz, 1985, s.31), men samtidigt kan det vara svårt att
utröna någon djupare kunskap utifrån dessa fynd. Att utifrån kanske bara ett
fåtal kända artefakter bygga ett plausibelt religiöst sammanhang innebär ett
alltför stort antal antaganden för at vara fullt acceptabelt (Badou ur Bäckman
och Hultkrantz, 1985, s.29).
Vidare
påverkar naturligtvis det naturliga sönderfallet av material möjligheterna till
arkeologiska fynd. Sten och ibland även metall har ofta en större hållbarhet än
trä eller ben, inte minst då materialen utsätts för ett tämligen hårt slitage
som det nordskandinaviska klimatet innebär (Kjellström, 1976, s.147). Vidare
kan det vara svårt att tolka de olika platsernas verkliga betydelse. Var en
plats där flera benrester upphittas en offerplats eller helt enkelt en plats
där man slaktade djur? Var en stor ansamling av metallföremål en plats för
votivoffer eller i själva verket en plats där tjuvar, som plundrat bostäder
eller verkliga offerplatser, gömt sitt byte (Mebius, 2007, s.23). Heliga
platser, må det vara gravar, seitar eller liknande, kan med andra ord vara
svårtolkade eller erbjuda olika, ibland motsägelsefulla tolkningar, vilket
naturligtvis kan vara hämmande för forskning.
Att
det inte finns några skrivna primärkällor innebär inte att vi saknar skriftliga
källor över lag. Tvärt om, det finns en hel del litteratur där den samiska
religionen beskrivs, men då det rör dessa källor måste man som forskare vara
medveten om att de är sekundära, och vara väl insatt i vilken kontext dessa
texter tillkom.
I
samtliga fall då samer och samisk religion har beskrivits har texterna
producerats av personer som stått utanför den kulturella och religiösa
gemenskapen de velat beskriva. Då det gäller de absolut äldsta texterna,
skrivna under antiken eller tidig medeltid av exempelvis Tacitus eller
Jordanes, kan vi vara ganska säkra på att författarna aldrig över huvud taget
träffade en same. Deras framställningar bygger på rapporter i förmodligen flera
led, vilket givetvis knappast styrker trovärdigheten.
Senare
textförfattare (Kildahl, Skanke, Fjellström, Rehn med flera, i regel verksamma
under 1600- och 1700-talen, då en intensifierad kartläggning av Lappland och
mission bland samerna genomfördes.) har bevisligen fått sina upplysningar
direkt från samer, men även i dessa fall möter vi problem. Oavsett om texterna
i fråga varit reseskildringar, skatteförteckningar, domstolsprotokoll eller
missionärers beskrivningar, har författarna försökt beskriva det samiska
utifrån sin egen förståelse, som alltså varit präglad av andra kulturella,
ekonomiska och inte minst religiösa strukturer. Inte minst missionärernas
förteckningar om den samiska religionen visar tydliga tecken på detta. Att den
samiska religionen visade en stark variation beroende på geografisk placering
samt utövarnas huvudnäring var något som många kristna observatörer inte tog
hänsyn till, då de var skolade i kristen samsyn och fann det otänkbart att en
religion kunde skifta så i utseende (Hansen och Olsen, 2006, s.329-330).
Vidare
bör den generellt negativa synen på den icke-kristna religionen som rådde bland
svenska och norska missionärer, inte minst under den stora missionsvåg som
inleddes under 1600-talet, ha påverkat de redogörelser som lämnades. Hedendom
var ett brott, och utövarna betraktades och behandlades som brottslingar (Hansen
och Olsen, 2006, s.316-320), varvid deras religion naturligtvis beskrevs i så
nedsättande ordalag som möjligt.
Under
senare tiders mission mjuknade attityden något, men även om missionärerna under
sent 1700-tal och under 1800-talet kanske var öppnare för samisk kultur och
även genuint intresserade av den samiska religionen hade många samiska
traditioner och kunskaper om den förkristna religionen antingen försvunnit,
eller så hade de som var kunniga i ämnet lärt sig att det var bäst att hålla
tyst.
Följaktligen
är de skriftliga källor som finns naturligtvis viktiga, men de kräver, som ovan
nämnts, ett tydligt källkritiskt läsande. Vidare har en hel del utelämnats i
det skrivna materialet, brister som också bör kunna härledas till författarna.
Då dessa kom ur starkt patriarkala hierarkiska sammanhang, fann de sällan något
värde i att beskriva de samiska kvinnornas roll i religionen och i traditionen.
Nutida forskning har kommit fram till att kvinnan spelat en påtaglig roll både
i liturgin och i myten, som ignorerats eller förringats av många
källförfattare.
Att
det skrivna källmaterialet påvisar en del brister gör det så mycket viktigare
att fortfarande bedriva forskning om samernas religion. I dagsläget är det
naturligtvis ännu svårare att hitta muntliga källor än förr, då Sverige,
inklusive samerna, genomgått en sekulariseringsprocess, och därmed i viss mån
fjärmats ännu mer från myter och religion. Trots detta finns det ett värde i
även senare traditionsmaterial, då rötterna i detta ofta kan spåras bakåt och
eventuellt bidra till ytterligare en smula kunskap om den förkristna
religionen. Även studerandet av ortnamn och viss terminologi kan bidra till
information, om än så blygsam, men som så småningom kan läggas till en djupare
och mer omfattande förståelse.
Gudarna och Gudinnorna
Hans
Mebius återger den år 1692 inför domstol ställde, anklagad för svartkonst och
avgudadyrkan, samen Anders Poulsens redogörelse för karaktärerna på sin trumma,
vilken hölls som bevismaterial för hans skuld (Mebius, 2007, s.44-48). Att
Poulsen försökte ge en kristen prägel på figurerna är inte så konstigt då man
betänker dåtidens straffsatser för religionsbrott. Poulsens försök att övertyga
domaren om sin oskuld till trots, hans trumma, och andra samiska trummor, visar
ett flertal karaktärer vilka tveklöst förknippas med den samiska religionens
högre makter.
Den
samiska polyteismen, alltså deras dyrkan av ett flertal gudar, är visserligen
ur ett religionsstudieperspektiv intressant, men den ställer också till en del
problem. Polyteistiska religioner är ofta uppbyggda i hierarkiska system, där
vissa gudomligheter utövar större makt och inflytande än andra, och antalet
gudar är tämligen konstant med endast ett visst utrymme för variationer. Dock,
flera av de som försökt beskriva den samiska gudavärlden har lämnat väldigt
olika uppgifter hur denna religion är strukturerad.
Denna
variation av uppgifter har sina förklaringar. Till att börja med kan religionen
skifta i utseende beroende på var i den samiska regionen den studeras, vilket
många nedtecknare inte alltid var fullt medvetna om (Hansen och Olsen, 2006,
s.330). Vidare kan nedtecknarens medvetna eller omedvetna påverkan av de egna
referensramarna naturligtvis spelat in. Rimligen bör en präst lagt ned större
möda på beskrivningen av den samiska religionen, än en botaniker från Uppsala,
för att bara ta ett exempel. Samtidigt kan samme präst även påvisa en större
fiendskap eller åtminstone skepsis mot den hedniska religionen han möter, då
denna, ur ett kristet perspektiv, representerar den sanna religionens
motståndare.
Dessutom,
vilket kan ha varit fallet hos den tidigare nämnde Anders Poulsen, hade många
samer kommit i kontakt med kristendomen under lång tid, varvid den äldre
samiska religionen och den nya kristendomen kommit att samexistera i åtskilliga
samers religiösa uppfattningar (Mebius, 2007, s.48). Följaktligen är det inte
alltför förvånande att redogörelserna för den samiska gudavärlden på många vis
skiljer sig från varandra, ett faktum som inte betyder att några är mer
sanningsenliga än andra, utan endast att de kan ha skrivits ur olika
perspektiv, både samiska och kristna.
Själva
antalet gudar varierar också stort. Samuel Rehn beskriver tre gudar år 1671,
vilka han kallar Tor, Storjunkaren och Solen (Mebius, 2007, s.50). Jens Kildahl
räknar vid ungefär samma tid tretton gudar (Mebius, 2007, s.55), ett antal som
utökas ytterligare av Hans Skanke (Ibid.). Att tre personer under en så pass
kort tidsrymd ger så pass olika besked rörande de samiska gudarnas antal visar
än en gång hur svårtolkad religionen kunde te sig för inte bara en utomstående,
utan kanske även en same.
Vilka
gudomar är det då fråga om? Hur ser en eventuella hierarkin ut? Rehn menade att
hans beskrivna trio utgjorde de förnämsta av samernas gudar, men andra och
senare forskare har påvisat att andra gudar och gudinnor kan ha spelat minst
lika stora, om inte större, roller. (Innan följande texts korta redogörelser
för några av de viktigaste gudarna ber jag det samiska folket och alla mer
bekanta med deras språk och religion så hemskt mycket om ursäkt för de
språkliga anomalier rörande gudomligheternas namn som endast kan förklaras med
min kunskaps otillräcklighet. Sorry guys and gods!)
Samerna
åkallade, vilket flera källor bekräftar, en övergud, den högste av de gudomliga
aktörerna. Gudens namn varierar, men epitetet Radien återkommer, vilket betyder
Rådaren, eller så kallas han (det rör sig med tydlighet om en genusbestämd,
maskulin, gud) Veralden Olmai, vilket betyder Världens Man (Mebius, 2007,
s.64). Denne gud har tydliga fruktbarhetsdrag, då han ansvarar för att alla
nyfödda människor föds med en själ, samt att olika näringsformer, främst
renskötseln, fungerar. I denna fruktbarhetsaspekt påminner Veralden Olmai en
del om den nordiske guden Frej, även han starkt förknippad till fruktbarhet och
välfärd. Att Frej vid ett par tillfällen i nordiska texter kallas Veraldagod,
alltså ”världsgud”, bör inte vara någon tillfällighet (Drobin och Keinänen,
2001, s.136). Det som med tydlighet skiljer Veralden Olmai från hans nordiska
gudakollega är dock att den förstnämnde även ansvarar för den högre
världsordningen, upprätthållandet av stjärnhimlen, genom att ansvara för eller
kanske till och med personifiera världsaxeln, den pelare som hindrar
världsalltet från att störta samman (Drobin och Keinänen, 2001, s.139). Att
samerna offrade till denne gudom och höll honom som den högste ter sig
naturligt, om man betänker Veralden Olmais ansvarsområden.
Direkt
under den högste guden stod den samiska solgudinnan. Solen betraktades av
samerna som feminin, och undantagslöst välvillig gentemot människorna. Rehn
omnämner Solen som en av de tre viktigaste gudarna, vilken samerna härleder
allt liv till (Lundmark ur Bäckman och Hultkrantz, 1985, s.180). Detta ter sig
förhållandevis naturligt, då Solens värme och ljus i högsta grad var en
förutsättning för fortlöpande överlevnad i det nordskandinaviska klimatet.
Solens betydelse märks inte minst då i princip samtliga trummor som finns
bevarade har en stiliserad sol avbildad, ofta i centrum av trumskinnet. Dock,
en alternativ tolkning av solmotivet lyder att det symboliserar en kvinnlig
slidöppning, utan tvekan en livgivare också, snarare än solen. Inga tydliga
belägg finns dock för detta, men det kan vara så att symbolen har två, i sig relaterade
innebörder, både solen och det kvinnliga könet (Lundmark ur Bäckman och
Hultkrantz, 1985, s.186). Denna sistnämnda teori skulle utan tvekan stärka idén
om att samerna räknade solen som en fruktbarhetsgudinna.
Rehn
nämner, vilket påpekats ovan, Tor som en av de viktigaste samiska gudarna. Även
denne gudom har hos samerna flera olika geografiskt bundna namn, vilka styrker
Rehns antagande att det rör sig om den för honom mer bekanta nordiske
dunderguden, även om det kan vara fråga om ett nordiskt namnlån. Följaktligen,
det samiska Horagalles betyder i själva verket ”Torkarl”. Horagalles framställs
som en kraftfull gud, vilken beväpnad med slägga och hammare skall bekämpa
troll och annat oknytt så att dessa varelser inte skall störa den för samerna
så viktiga renskötseln (Mebius, 2007, s.71-73). Han råder över åskan, men där
tycks hans vädermakt upphöra, vilket utgör en olikhet mot den nordiske Tor. När
det kommer till vind faller detta ansvar snarare på den mer blygsamt beskrivne
Biegkolmai (”Vindmannen”), som också styrde över vattnet då främst hav och
sjöar (Mebius, 2007, s.73). Att ingen av dessa gudomar har nederbörd, regn, som
framträdande ansvarsområde, kan naturligtvis bero på att den samiska
befolkningen i mindre grad levde av det av regn beroende jordbruket, än sina
sydligare grannar.
Som
synes finns det flera förbindelsepunkter mellan den samiska religionen och den
nordiska. Helt oväntat är det inte, då kontakter mellan de två kulturerna
naturligtvis förekom, och var vanliga i de geografiska områden där både samer
och skandinaver, alltså ickesamiska sådana, levde. Samtidigt bör man kanske
vara lite försiktig när man söker likheter mellan de samiska och de nordiska
trosuppfattningarna. Likheter kan givetvis förekomma, men dessa behöver inte
bero på nordiskt inflytande, utan kan även vara allmänna religionsstrukturer,
och kan återfinnas även på platser där den nordiska religionen bevisligen
aldrig haft inflytande, eller så har den samiska religionen mycket riktigt
påverkats, men då österifrån, av den finsk-ugriska religionssfären (Mebius,
2007, s.121-122). Den samiska gudagruppen akkorna är ett tydligt exempel på hur
forskare anlagt olika ställningstaganden i deras ursprung. De kan vara helt
samiska, samiska med nordisk påverkan eller samiska med finsk-ugrisk påverkan.
Frågan är ännu ej löst, men oavsett detta är det tydligt att akkorna utgör en
viktig grupp i den samiska religionen.
Akkorna
är fyra till antalet, där Maderakka (”Moderkvinnan, Urmodern”) är modern,
emedan Juxakka (”Bågkvinnan”), Uxakka (”Dörrkvinnan”) och Sarakka
(svåröversatt, kan ha med ordet ”sarrat”, det vill säga sentrådar att göra) är
döttrarna (Mebius, 2007, s.118). Liksom Solen utgör dessa gudinnor viktiga
roller i den samiska religionen. De avbildas specifikt på ett stort antal
trummor och flera källor intygar om deras betydelse för samerna. Högst dyrkad
av akkorna är Sarakka. Hon är starkt förknippad med barnafödandet, då det är
hennes uppgift att ge själen, vilken som angivits ovan kommer från Veralden
Olmai, en kropp. Vilket kön barnet får beror i viss mån på om föräldrarna
offrar till Juxakka, då detta resulterar i att barnet blir av manskön (Mebius,
2007, s.118). Efter barnafödsel äts en speciell ”Sarakka-gröt” ett bruk som
återfinns på Färöarna, så kallad ”nornagreytur”. Detta har medfört att akkorna
ibland jämställts med de nordiska nornorna, en tes vilken både kan och inte kan
anses trovärdig (Mebius, 2007, s.121). Sarakka synes visserligen vara den
viktigaste av dessa gudinnor, men även de övriga har spelat stor roll och
åtnjutit ansenlig dyrkan. Deras funktioner som beskyddare och garanter för
människornas välfärd kan inte nog poängteras. Inte minst märks detta då de
kristna missionärerna alltmer började göra anspråk på samernas andliga
uppmärksamhet, och krävde deras konvertering från sin gamla religion. Samerna
ville då inte överge akkorna helt, utan kom att identifiera primärt Sarakka
eller Maderakka med Jungfru Maria, Jesus moder (Mebius, 2007, s.45-48).
Samernas
ekonomi grundade sig på renskötsel, fiske och jakt. Jakten gav både ett
nödvändigt proteintillskott, samt skinn vilka antingen behölls för eget bruk
eller, om jakten varit särdeles god, kunde säljas till köpmän söderifrån.
Följaktligen var jakten av stor betydelse, och således återfinns även
gudomligheter vilkas ansvarsområden inbegrep jakt.
De
samiska jaktgudarna representeras av den ovan nämnde Storjunkaren och
Liebolmai. Viktigt är dock att påpeka att det troligen inte rör sig om två
individer, utan att dessa namn kan representera flera gudomligheter. Bägge
fungerar som djurrådare, alltså de som sänder villebrådet till jägarna att
fälla, och på så vis kan räknas som mot människan välvilliga gudar, men som
också kräver respekt och ibland tribut i form av offer. En skillnad mellan de
två är dock, vilket Rheen och även andra observatörer redogjort för, det faktum
att Storjunkaren ofta representerades av eller kanske till och med ansågs vara
märkligt utformade stenar eller träd. Dessa var oftast formade av naturen, och
detta skulle påvisa den gudomliga kraft som var närvarande i föremålet (Mebius,
2007, s.50-52). Att Storjunkaren därmed skulle vara bunden till olika platser
och föremål, sejtar, medför att dennes, eller deras, närvaro var påtaglig i den
samiska miljön. Offer till Storjunkaren vidtogs på dessa platser, emedan offer
till Liebolmai snarare skedde på platsen för slakten eller i samernas boning,
kåtan.
De
ovan kort beskrivna gudomligheterna var samtliga till nytta för människan,
gudar och gudinnor vars närvaro man välkomnade då de gav tur och lycka i de
flesta av samernas förehavanden. Dock, kanske föga förvånande, alla gudar var
inte fullt lika välvilliga, och en tydlig representant för de negativa
krafterna i den samiska världsbilden var guden Ruto.
Ruto
förknippades med död och sjukdom. Han sades härska i sitt rike, Rotaimo, vilket
var beläget långt under jorden (Pettersson ur Bäckman och Hultkrantz, 1985,
s.164). Han skadade både människor och djur, framförallt den för samerna
livsnödvändiga renen. En sådan otrevlig gud ville naturligtvis ingen ha att
göra med, varför offer till Ruto förekom. Dessa offer var dock av en motsatt
karaktär än offren till de önskvärda gudarna, till vilka man offrade för att få
deras gynnsamma uppmärksamhet. Offret till Ruto kan snarare ses som en muta för
att han skulle hålla sig borta (Pettersson ur Bäckman och Hultkrantz, 1985,
s.165). Ruto-offret har en för samerna säreget utseende, vilket flera
källförfattare reagerat över: För att driva bort Ruto offrades en häst, vilken
begravdes. Att just en häst användes berodde eventuellt på ekonomiska skäl.
Hästar saknade praktiskt värde för samerna, och de kunde köpa billiga, uttjänta
hästar eller till och med hästkadaver av ickesamiska köpmän. Samtidigt har
flera forskare då undrat varför de inte offrade hästar även till andra gudar,
och på så vis sparat de värdefullare renarna (Pettersson ur Bäckman och
Hultkrantz, 1985, s.166). Bruket kan ha sin förklaring i påverkan av den
fornordiska religionen, där hästoffer förekom, eller att Rotu kom att
förknippas med skatteindrivare, vilka på sina hästar, precis som Ruto, spred
sjukdom, ofärd och ibland till och med död. Att Ruto, trots att han var en
avskydd gud, ansågs ha en påtaglig inverkan i samernas liv kan antydas då han
avbildas på flera trummor, då som en hästburen gestalt.
Även
om Ruto kopplades till död och olycka, var han inte den egentliga
dödsgudomligheten. Denna roll innehades i stället av Jabmeakka, som, vilket
namnet antyder var en gudinna. Hon härskade i det underjordiska riket
Jamikaimo, placerat i den lägsta underjordiska sfären. Hos henne hamnade de
dödas frisjälar, där de vistades ett tag för att sedan uppstiga till den högste
guden Radien, Veralden Olmai (Hansen och Olsen, 2006, s.117). Dock, de levande
och de döda var inte strängt åtskilda i den samiska trosuppfattningen. Döda
förfäder och förmödrar ansågs fortfarande finnas bland de levande, och
konsulterades ibland då speciellt viktiga saker skulle avhandlas (Ibid.).
Ovan
presenterades ett mindre antal samiska gudar, men, vilket redan påpekats, de
hade åtskilligt fler i sin panteon. Förutom gudar förekom också andra väsen,
andar, troll och liknande, vilka kan ha innefattats i det samiska kultiska
eller magiska bruket. Skillnaden mellan gudar och vad som skulle kunna räknas
som lägre övernaturliga väsen kan ibland vara skiftande, och berodde mycket på,
liksom vilka gudar som dyrkades högst eller gudarnas antal, vilka samer som
konsulterades, var de bodde och vilken som var deras huvudnäring. Tydligt i
detta är att den samiska religionen inte bygger på grundmurade dogmer, utan var
både inkluderande och anpassningsbar, något inte minst de kristna missionärerna
ibland hade stora svårigheter att första…
Riter och kultplatser
Kontakten
mellan den gudomliga världen och den mänskliga är central i alla religioner,
inte minst den samiska. Kommunikationen med till exempel de ovan nämnda gudarna
kunde ske då en nåjd lät sin frisjäl färdas till gudarnas värld under en ofta
endast av nåjden känd ceremoni. Men även vanliga människors kontakt med det
gudomliga krävdes, för att på så vis försöka gudarnas välvilja och därmed
försäkra sin egen framgång i olika sammanhang. Kommunikationen skedde genom
olika riter, vilka i regel centrerades kring offer. Hur dessa såg ut, var de
skedde och vem som utförde dem varierade. Riterna och offren var ofta anpassade
efter de olika gudarna, samt vad som var offrets syfte och vem som utförde det.
Dessutom kan i dessa fall, vilket vi redan sett gäller även i andra sammanhang
rörande den samiska religionen, offerförättarens regionala placering ha spelat
roll, vilket alltså inneburit att offer och riter identiska i syfte och
mottagare kunde te sig olika beroende på var de utfördes, vem de utfördes av
och naturligtvis när, om det rör sig innan eller efter de kristna
missionsvågorna (Kristoffersson och Rydving, 1993, s.196). Under senare tid kan
även riter och offerbruk, liksom hela den samiska religionen, kommit att
påverkas mer eller mindre påtagligt av kristendomen.
Offer
kunde utföras av både män och kvinnor, men det förekom en tydlig uppdelning
vilka offer som var männens ansvar och vilka som var kvinnornas. Som exempel
nämner Skanke det offer som genomfördes i samband med renslakten, som endast
fick utföras av män, medan offer till Sarakka i samband med barnafödsel endast
sköttes av kvinnor (Mebius, 2007, s.136). Flera källförfattare påpekar att vid
offer av stor vikt kallades en nåjd in för att styra över det hela, då dennes
kunskaper var väsentliga för att offret och riten skulle utföras korrekt, och
därmed ge önskad effekt (Ibid.)
Samerna
offrade alltså för att nå framgång i för dem avgörande sammanhang. Det kunde
gälla jakt, renars eller människors förmåga att föröka sig. Vissa offer var
därmed tidsbundna, de följde naturens och djurens cykler, medan andra
genomfördes vid behov (Mebius, 2007, s.141). Detta gällde inte minst de offer
man måste genomföra för att värja sig mot olycka. Det ovan nämnda hästoffret
för att undvika Ruto är ett tydligt sådant exempel, då det endast genomfördes
om någon blivit mycket sjuk.
Offret
i sig bestod ofta av olika djur, där renen hade en framträdande position. Även
matvaror kunde förekomma, akkorna uppskattade till exempel sprit som hälldes
över kåtans golv (Mebius, 2007, s.142). Under djuroffer var det viktigt att
följa speciella regler. Generellt fick benen inte skadas, möjligen, om märgen
skulle förtäras, fick de klyvas. Ibland fick inte djurets delar lämna själva
offerplatsen, utan sparades där under olika former, vilket troddes skulle
underlätta djurets pånyttfödelse (Mebius, 2007, s.143). Följaktligen kan dagens
arkeologer ofta tydligt se om en plats med stora lämningar av ben var en
offerplats eller en vanlig kökkenmödding, detta genom att observera benens
skick.
Offerplatserna
ansågs vara heliga, men de utgjorde inte samernas enda heliga platser. En helig
plats kunde ha denna beteckning utan att offer genomfördes där, exempelvis
vissa fjäll och sjöar. Begravningsplatser ansågs vara heliga, och riter
utfördes där som inte alltid inbegrep offer (Kristoffersson och Rydving, 1993,
s.197). De arkeologiska spåren av offerplatser visar framförallt platser där
männen offrade, då resterna av exempelvis renar bevarats bättre än de matvaror
som ofta var en del av kvinnornas offer (Kristoffersson och Rydving, 1993,
s.196). Platser som kopplades samman med guden eller gudakollektivet
Storjunkaren ansågs naturligtvis heliga, och även de platser som kallades
sejtar, alltså i regel ovanligt formade stenar eller klippor (Bertell, 2003,
s.91) tjänstgjorde som lokal för olika former av rituella handlingar.
Av
källorna, traditionerna och de arkeologiska fynden att döma kan samerna sägas
ha levt i en verklighet där gudomligheter, andeväsen och även förfäderna har
spelat aktiva roller. Kontakten med dessa makter var frekvent och viktig, då de
högre makternas välvilja var en förutsättning för människans överlevnad. Offer
och rit var dels kopplade till stora högtider, men förekom även i vardagen,
exempelvis i samband med måltider (Mebius, 2007, s.142). Heliga platser och
offerplatser förekom i hög grad, men även hemmet, kåtan, utgjorde en helig plats
i en stor del av riterna och offren (Mebius, 2007, s.138). Att den gudomliga
och den mänskliga världen tangerade varandra i den samiska förkristna
världsuppfattningen är i detta tydligt, då en så ofta förekommande
kommunikation mellan världarna förekom.
Björnen
Björnen
spelade en central roll i den samiska religionen, något vi vet inte minst genom
de tämligen noga redogörelserna för ritualer i samband med björnjakt som
återges i flera källor (Mebius, 2007, s.96). Att just björnen höll en särställning,
högre än de andra djuren, inklusive den värdefulla renen, kan ha sin grund i
björnens i flera fall påtagliga likhet med människan: Björnen reser sig ibland
på bakbenen, björnungars läten kan vara nästan kusligt lika spädbarnsgråt samt
att en nedlagd och flådd björns kropp påminner starkt om en människa (Ibid.).
Björnens
fysiska likhet med människan var för samerna inte speciellt underlig, då man
ofta såg ett direkt köttsligt släktskap mellan björnar och människor. Pehr
Fjellström beskriver en legend där en kvinna gifter sig med en björn, och hur
resultatet av denna union blir en kraftfull och mäktig man (Mebius, 2007,
s.97). Samerna såg det följaktligen som fullt naturligt att räkna björnar som
förfäder eller förmödrar. Att dessa ”björnkarlar” ansågs vara en realitet och
dessutom uppskattades tyder det rituella bruket att i samband med att en björn
blivit dödad låta kvinnorna skjuta pilar mot björnens uppspända skinn. Om en
ogift kvinna träffade kunde hon räkna med att hennes blivande make var av
björnätt (Mebius, 2007, s.100).
Idén
om ett direkt släktskap mellan människor och djur, i detta fall björnen, är
dock inte unikt för samerna, utan har förekommit i ett stort antal kulturer
runt hela jorden. Fjellströms nedtecknade sägen har motsvarigheter hos
nordamerikanska indianer, och även de skandinaviska icke-samiska folken odlade
tankar kring en speciell förbindelse mellan djur och människor. Dessa
uppfattningar kan med sannolikhet vara kopplade till shamanistisk ritual, där
människor i trance kan låta sin frisjäl färdas i djurskepnad (Johansons, 1985,
s.75). Det skulle vara lätt att se en koppling till de nordiska bärsärkarna,
men detta antagande är inte helt troligt. Samerna kan mycket väl ha mött
bärsärkar, men dessa krigare har genom sin brutalitet snarare hos samerna givit
upphov till legenderna om den kannibalistiske jätten Stalo, vilket framläggs av
Dumézil (Johansons, 1985, s.74).
Släktskap
eller inte, björnen utgjorde naturligtvis ett farligt inslag i samernas
boendemiljö, både för människor och djur. Denna risk till trots ansågs det vara
en fördel att ha en björn i närheten, en ynnest samerna återgäldade genom att
alltid visa björnen den djupaste respekt, även då de jagade och dödade den
(Mebius, 2007, s.97). Att björnen åtnjöt denna status berodde helt enkelt på
att samerna, kanske just på grund av björnens likhet med människan och dess
styrka, menade att björnen fungerade som djurrådare, härskare över alla djur. I
denna aspekt sammanflyter björnen i hög grad med ovan nämnda Liebolmai (Mebius,
2007, s.96). Enligt Paulson är björnen i princip gudens fysiska representant på
jorden, och då björnen dödas frigörs dess gudomliga själ, varför rätt ritualer
är av yttersta vikt för att på inget vis vara respektlös och därmed förarga
guden, med sämre jakt eller värre som resultat (Mebius, 2007, s.109).
Flera
källor beskriver, vilket nämnts ovan, just björnjakten i stor detalj. Dessa
redogörelser visar att nedläggandet av en björn var en stor händelse, inte
enbart ekonomiskt utan även i religiös åtanke. Riterna och ceremonierna kring
dödandet och styckandet av björnen pågick under två dygn, där jägarna, alltså
männen, och kvinnorna utförde olika handlingar. Riternas syfte var i regel att
blidka björnens ande och be om ursäkt för att dess kropp dödats och skulle
konsumeras av människorna. I flera riter genomgår de inblandade olika
reningsceremonier, för att på så vis skydda övriga människor från den starka
kraft som de, genom att döda eller ta hand om den döda björnen, tillgodogjort
sig (Mebius, 2007, s.98-99). Att hedra björnen efter döden är av största vikt,
varför även benen behandlades med största respekt. Benen fick därför inte
förstöras, utan lades i gravar i samma ordning som de haft då björnen levde,
för att på så vis underlätta björnens återfödelse och göra den villig att låta
sig fångas och dödas igen (Mebius, 2007, s.99-100).
Dyrkandet
av björnen och ritualerna i samband med dess död var bevisligen seglivade hos
samerna. Arkeologiska fynd av björngravar har daterats till i ett fåtal fall så
sent som 1700-talet, vilket alltså innebär att samerna utfört de till den
förkristna religionen knutna ceremonierna trots att de var, åtminstone per
definition, kristna, då de var anslutna till kyrkan (Mebius, 2007, s.108). Även
i detta kan inte samerna sägas vara unika, då, inte minst i jaktsammanhang,
vissa ritualer som antyder en stark och ålderdomlig hednisk anknytning ännu
utförs, och detta av personer som knappast skulle bekänna sig till något annat
än kristendomen.
Den samiska religionens
kontext – interaktion med andra religioner
Samerna
har som folkgrupp alltid väckt övriga skandinavers, och européers också för den
delen, intresse. De var Europas enda kvarvarande nomader, och de sista vilka
bekände sig till en annan religion än kristendomen (Det Osmanska rikets
muslimer ej inräknade). Mytbildningen var stor om dessa hedningar från den
yttersta norden, under den svenska stormaktstiden menade vissa till och med att
de svenska arméerna, då de var framgångsrika, var det genom att de utnyttjade
samiska trollkarlar i sin krigsmaskin. Detta var naturligtvis inte sant, kulor
och krut är betydligt mer verksamma än trummor och nåjder. Samerna må ha
sysslat med magi, men det gjorde andra också under denna tid, vilka drabbades
hårdare på grund av dessa aktiviteter, verkliga eller påhittade. Faktum är att
samerna utgjorde en minoritet av de som dömdes för häxeri uppe i lappmarken, i
relation till de norska kvinnor som dömdes oftare (Hansen och Olsen, 2006,
s.317).
Dock,
samerna, deras kultur och religion började alltmer uppmärksammas under 1600-
och 1700-talet, inte bara ur missionssynpunkt, utan även inom
religionsforskningen. Redan tidigt såg flera källförfattare likheter mellan den
fornnordiska religionen och den samiska. Rehn påtalade parallellerna mellan Tor
och Horagalles, och likheterna mellan de nordiska nornorna och samernas akkor
uppmärksammades. Detta är inte speciellt förvånande, då nedtecknarna av samisk
religion i hög grad betraktade denna för dem främmande tro genom sina egna
referensramar. Då de ofta var väl bekanta med den nordiska religionen var det
naturligt att koppla samman samiska gudomar med de nordiska. Att samer och
ickesamer interagerat under lång tid var inget underligt. Gravfynd visar att
äktenskap mellan samer och nordbor förekom under vikingatiden, och då gärna
inom de övre samhällslagren (Hansen och Olsen, 2006, s.85-87). Ett ekonomiskt
utbyte är känt, så rimligen bör även ett kulturellt och då även ett religiöst
utbyte också skett. Dock, fram till inte alltför länge sedan, menade man att det
var den nordiska religionen som påverkat den samiska, och inte tvärt om
(Steinsland, 2007, s.21). Den samiska religionen sågs länge som en bleknad
kopia av den nordiska, med ytterst få egna element. Senare forskning har visat
att de två religionerna i högsta grad har påverkat varandra (Ibid.), vilket
inte minst de tydligt schamanistiska inslagen i den nordiska sejden antyder.
Att
samernas religion inte var en låst och exkluderande religion kan alltså påvisas
redan under nordisk hednatid, men interaktionen upphör inte i och med detta,
inte alls. Under medeltiden stärktes den katolska kristendomen i Skandinavien,
och spred sig sakta norrut. Katolsk mission försökte omvända samerna, vilket
ledde till att kristna element inkorporerades i den samiska religionen. Framförallt
samiska gudinnor kopplades samman, med inom kristendomen viktiga kvinnor, då
främst akkorna, vilket påpekats ovan. Under denna tid och under ytterligare
några hundra år, med en kulmen vid det tidiga 1700-talet, antog samerna ett
synkretistiskt förhållande till religionen, då de aktivt dyrkade både samiska
gudar och viktiga personer inom kristendomen (Mebius, 2007, s.59). Detta var
inte alltid problemfritt, och de kristna missionärerna reagerade ofta mot denna
”blandreligion” (Mebius, 2007, s.49).
Då
katolicismen fått ge vika för protestantismen intensifierades kristnandet av
samerna, vilket på många vis innebar förtryck inte bara av deras religion, utan
även av hela deras kultur, språk och ekonomi. Samtidigt stärktes de nordiska
staterna sin kontroll även i det tidigare ofta i viss mån förbisedda förbisedda
samiska områdena. Samerna gavs inte längre något utrymme att upprätthålla sin
religion, och deras kultur utsattes för en sådan kontroll att den tvingades
genomgå stora förändringar. Samerna tvingades nu in i ett statligt system av
gränser och lagar, vilket på många vis bidrog till att kväva deras gamla
traditioner och trosuppfattningar (Hansen och Olsen s.348).
Först
under det senaste dryga seklet har forskningen kring det samiska börjat utgå från
ett samiskt perspektiv, vilket bidragit stort till kunskaperna om den samiska
religionen inte minst. Detta har i mycket sin grund i att den tidigare så
grundmurade etnocentrismen bland nordiska forskare har i mycket upphört, samt
att den kristna kyrkan lättat på sina liturgiska dogmer. Samiska traditioner
som tidigare förkastats av kristna såsom hedniska har tagits upp av kyrkan,
vilket exempelvis kristet färgad jojk vittnar om (Mebius, 2007, s.222). Att
samiska präster haft sitt finger med i detta är givet, då de kunnat arbeta för
det kristna men utan att mötas av samisk misstänksamhet vilket de, med all
rätt, tidigare visade mot nordiska missionärer. Faktum är att det är just på
grund av 1800-talets samiska eller i lappmarken boende och verkande nordiska
präster vi vet så pass mycket om den samiska religionen som vi gör. Dessa såg
ett värde i att nedteckna det som tidigare källförfattare missat eller
misstolkat, och bevara dessa kunskaper. I ett annat religiöst eller
samhälleligt klimat hade detta kanske inte alls kunnat genomföras, vilket hade
varit en stor förlust.
Litteratur
Bertell,
Maths, Tor och den nordiska åskan.
Föreställningar kring världsaxeln, Stockholm 2003
Bäckman,
Louise och Åke Hultkrantz ed. Saami
Pre-Christian Religion. Studies on the oldest traces of religion among the
Saamis, Almqvist & Wiksell International, Stockholm 1985
Drobin,
Ulf och Marja-Liisa Keinänen, Festschrift
für Anders Hultgård, Walter de Gruyter, Berlin- New York 2001
Hansen,
Lars-Ivar och Bjørnar Olsen, Samernas
historia fram till 1750, Liber, Stockholm 2006
Johansons,
Andrejs, Mysterier, ordnar och hemliga
sällskap i skilda tider och religioner, Bokförlaget ÅsaK, Delsbo 1985
Kjellström,
Rolf, Fataburen. Nordiska museet och
Skansens årsbok 1975, Stockholm 1976
Kristoffersson,
Rolf och Håkan Rydving, Fornvännen 88,
Stockholm 1993
Mebius,
Hans, Bissie. Studier i samisk
religionshistoria, Jengel Förlag AB, Östersund 2007
Steinsland,
Gro, Fornnordisk religion, Natur
& Kultur, Stockholm 2007
