Den fornnordiska religionen

Den fornnordiska religionen

Inledning

Först något om begreppet. Vad menas med fornnordisk religion, vad ingår i detta begrepp, och vad ingår inte? Själva begreppet i sig kan vara förvirrande, då Norden, som geografiskt område innefattar ytterligare två kulturella sfärer, den samiska och den finska. Att därmed tala om fornnordisk religion, eller nordisk hedendom som också är vanligt, skulle alltså kunna innebära alla religiösa uppfattningar inom just denna region, vilket alltså inte är syftet. Då dessa möjligheter till misstolkning är belysta, bör kunna fastställas att i detta sammanhang innebär fornnordisk religion den hedniska religionen som dominerade innan kristendomen introducerades i Skandinavien, exklusive den finska och den samiska religionen. Så. Kan vi börja nu?

Forskningsläget

Forskning kring den fornnordiska religionen har, liksom i princip all forskning rörande historia, religion, etnologi eller liknande discipliner, ständigt varit tendensiös, ibland mer och ibland mindre. Att forskning kring det förflutna ger möjligheter att forma nutiden är ingen nyhet, och något som just forskning kring Skandinaviens hedniska förflutna är ett tydligt exempel på. Redan under medeltiden, då Snorre (mer om honom nedan) skrev ned Eddan, gjordes detta under kristen påverkan. Detta är något som även gäller för de flesta senare efterforskningarna, fram till tidigt 1900-tal i vissa fall. De som studerade och forskade kring den fornnordiska religionen var i regel kristna (närmast obligatoriskt till för inte så länge sedan), och tog alltså del av de hedniska myterna och tankarna utifrån ett kristet perspektiv, vilket, frivilligt eller ofrivilligt, kom att påverka deras förståelse av dem, vilket flera exempel, ofta tvivelaktiga tolkningar, visar.

Forskning har också bedrivits i andra än rent vetenskapliga syften. Under det senare 1800-talet och det tidiga 1900-talet spelade forskning om den nordeuropeiska fornhistorien och de traditioner och livsåskådningar som rådde då en viktig roll i den allt starkare etniska nationalismen, och även om mycket av denna forskning var och är oerhört värdefull, förekom forskning vars syfte snarare var att stärka redan antagna politiska dogmer snarare än att berika det verkliga kunnandet om det förflutna. Heinrich Himmlers Ahnenerbe-projekt är ett exempel på denna tendens, vilken även kom att speglas i andra samhällsfenomen, vilket i viss mån bidragit till förenklade och ibland felaktiga kunskaper om det fornnordiska samhället, inklusive dess religion. Under senare tid har man försökt bedriva en mer rättvis forskning, men århundraden av tendensiös sådan gör naturligtvis inte detta arbete lättare…

Källmaterialet

Vilket material har vi då att utgå ifrån då vi söker information om den fornnordiska religionen? Några källtyper kan listas som viktigast:

Först är naturligtvis de skriftliga källor vi har bevarade, främst texter nedskrivna av Snorre Sturlasson, Saxo Grammaticus samt ett antal tyska munkar på mer eller mindre lyckade missionsuppdrag i den hedniska Norden. Både Snorre och Saxo var verksamma under 1200-talets början, vilket alltså innebar att bägge var kristna. Bägge var dock mycket intresserade av den forna religionen, och deras texter är de kanske viktigaste urkunderna vi har i dessa sammanhang. De tyska missionärernas texter är mer tvivelaktiga. Dels hade dessa ett tydligt intresse att förringa och demonisera den hedniska religionen (Saxo var visserligen också präst, men hans texter var historieskildringar, alltså inte religiösa texter) genom sitt yrke, men också var det ofta så att de nedtecknade hörsägner berättade av andra präster, och att deras källor därmed inte var speciellt tillförlitliga. Alls. En intressant skrift som beskriver delar av den fornnordiska religionen (liksom vikingars ganska obehagliga morgontoalett) finner vi skriven av den arabiske diplomaten Ahmad ibn Fadlan. Dennes beskrivning av en hövdingabegravning anses fortfarande vara en ovärderlig ögonvittnesskildring av fornnordisk ritual, och håller än, trots att den nedtecknades redan på 900-talet.

Den andra viktiga källtypen är runstenar. Dessa finns som bekant spridda lite här och var i landskapet, och ger oss korta glimtar av de religiösa uppfattningarna som rådde. Nu är runstenarna sällan längre litterära verk, och en stor del av de som reste dessa var redan kristnade, men vissa har varit viktiga då de, genom text och bild givit information om den fornnordiska religionen.

Även ortsnamn kan vara viktiga för forskningen, inte minst då dessa brukar vara tydliga markörer till vilka gudar som dyrkades i en viss region. Vilka gudar som var populära i exempelvis Odense, Torsby eller Frölunda är ganska lätt att sluta sig till, då dessa gudar är ganska allmänt kända, och deras namn tydliga i ortsnamnen. I vissa fall måste man dock känna till vad orterna hette förr, och vara bekant med många alternativa gudanamn, för att nå klarhet. För oinsatta kan detta vara klurigt, men känner man till ”koderna”, kan det bli tydligare även i dessa fall.

Ytterligare kunskaper får vi genom att studera folklore. Gammal vidskepelse, skrock och tradition kan innehålla korn av en äldre, mycket mer genomgående sed, vilken dock, genom århundraden av kristendom, förtvinat och fallit i glömska så när som på några få beståndsdelar. Utifrån dessa minnesdetaljer kan forskarna härleda och utläsa en hel del, men, som ovan, det underlättar om man är riktigt insatt i ämnet.

Well then… Över till själva religionen, och vad vore mer lämpligt än att börja från början. Absoluta början…

Världens skapelse

I Völuspá (Völvans eller Valans spådom), ett diktverk om hela världens födelse, gudarna och världens undergång, förmedlas en tydlig bild av hur de skandinaviska folken såg på universum och dess ursprung. Jag skall försöka kortfattat återge hur det hela gick till. Kortfattat. Mycket kortfattat.

Innan något fanns, innan världen skapades, existerade bara Ginnungagap. Detta var ett oordnat urtillstånd, då bara varma och kalla temperaturer virvlade runt i tomrummet (Varma och kalla, positiva och negativa, yang och yin… Känns detta igen?). Där de kalla och varma energierna möttes bildades Ymer, urjätten. Denne gigantiske gestalt låg i oändliga tider och diade mjölk från en lika uråldrig ko, Audhumbla, som hade skapats ungefär samtidigt som Ymer. Ymers kropp kunde alstra nytt liv, och ur hans ena armhåla föddes jättar, vilka även var resultatet då hans ena fot fick barn med den andra. Samtidigt slickade Audhumbla fram en gestalt ur en salt sten, som fick namnet Bure (betyder ”son”). Bure skapade i sin tur Bor, som tillsammans med Bestla (en av jättinnorna från Ymer) fick sönerna Oden, Vile och Ve.

Dessa tre utmärker sig genom att de till skillnad mot tidigare levande varelser är aktiva, de agerar med en tydlig vilja och med ett tydligt mål, nämligen att skapa världen. Oden och hans bröder dödar urjätten Ymer, och börjar bygga världen av dennes kropp. Blodet blir floder, sjöar och hav, ben och tänder blir berg, håret blir skogar, köttet jord. Ymers huvudskål lyfts upp och bildar himlavalvet, vilket hålls på plats av fyra dvärgar, en i varje väderstreck. Hans hjärna blir moln. Gosigt värre. Viles och Ves inflytande berör bara skapelsen (De är också med då människorna skapas, enligt Snorre, men i Völuspa anges Oden, Hönur och Lodur som upphovsmän till människosläktet.), medan Oden är kvar som universums härskare, en kontinuerlig och aktiv roll. Med inledningsvis olika jättinnor och sedan med gudinnor avlar Oden gudar, asarna, vilka bebor Asgård, gudarnas värld. De första människorna, Ask och Embla, skapas ur trästycken, och placeras i Midgård. Jättarna får bo i Jotunheim. Här blir det en smula krångligt, för antalet världar kan diskuteras. Jag skall försöka förklara hur universum ser ut, nedan.

Världsbilden

I universums mitt står världsträdet, Yggdrasil, ett uppenbarligen mycket stort askträd. I Yggdrasils grenverk är de olika världarna placerade. Völvan nämner nio världar, men de är bara tre. Denna matematiska anomali är en vanlig kalkyl inom religion. Tre var ett heligt tal (nej, de kristna var inte först eller ensamma om detta), och vad kan vara mer heligt än tre gånger tre? Tre världar alltså. Som är nio till antalet. Lägg fram detta till era mattelärare och se hur de vrider sig av frustration. Nedan följer en lista och kort presentation av de nio världarna. Som alltså är tre. Ha!

Asgård

Gudarnas värld. I mitten av Asgård, på fältet Idavallen, ligger Valhall ( ”De dödas hall”), Odens borg. Härifrån styr Oden allt, och här samlar han sina krigare inför den kommande slutstriden. De övriga gudarna har också borgar och gårdar spridda i Asgård, men ingen av dessa är lika stor och praktfull som Valhall.

Vanaheim

Här bor vanerna, den andra gudaätten. Bara några få av dessa är kända, då de ingår i asagudarnas krets, men mer om dessa två gudaätter framöver.

Alfaheim

Här bor alverna, alltså mytiska väsen med koppling till fruktbarhet och död. Lite mer om dessa framöver. Guden Frej har en stark koppling till Alfaheim.

Svartalfaheim

Alla alver var inte så snälla. Svartalverna bodde i denna värld, som oftast ansågs vara underjordisk. Även andra otyg bodde i denna värld.

Midgård

Här bor vi.

Muspelheim

Eldjättarnas rike. Om man seglade för långt söderut fanns det risk att man kom in i deras domäner, vilket alltså inte var så bra. Eldjättarnas härskare var Surtur, som skall spela en avgörande roll vid slutstriden mot gudarna, vid Ragnarök.

Nifelheim

Längst i norr ligger Nifelheim, där isjättarna bor. Inget kul gäng de heller.

Jotunheim

Här bor de ”vanliga” jättarna, om man skulle kunna säga att några sådana finns. Jättarna är oerhört intressanta i den Fornnordiska religionen, och de skall presenteras mer framöver.

Hel

Dödsriket för alla brottslingar. Om du är en tjuv, mördare, edsbrytare eller annat avskräde hamnar du här. En otäck plats, som (kanske just på grund av det) beskrevs tydligt i de gamla myterna…

Genom alla dessa världar reser sig alltså Yggdrasil. Trädet är vad som i andra sammanhang kallas Axis Mundi

Yggdrasil. Stort.

Gudarna

Den fornnordiska religionen var polyteistisk, det vill säga man hade flera gudar. Varje gud eller gudinna hade sitt specifika ansvarsområde i kosmos, ett mönster som vi finner även i andra polyteistiska religioner, förr som nu.  Detta innebar naturligtvis att olika gudar vördades av olika grupper, beroende på just denna grupps intressesfär. Bönder exempelvis, beroende av väder och god växtlighet, dyrkade lämpligen väder- och fruktbarhetsgudar, fiskare havsgudar och krigare krigsgudar. Enkelt och logiskt. I det forna Skandinavien kan man också se att vissa gudar var populärare i vissa regioner än andra, något som återspeglas inte minst i ortnamn.

De nordiska gudarna kallas oftast för asagudarna, men i själva verket bestod gudaskaran av två grupper, asarna och vanerna. Vanerna var troligen äldre gudar, stammande kanske från så tidigt som bronsåldern (asagudarna introducerades först runt vår tideräknings början, alltså för två tusen år sedan). Dessa gudar har en tydlig fruktbarhetsfunktion, och de som blev kvar då asatron trängt undan denna gamla fruktbarhetskult behöll dessa ansvarsområden, vilket skall belysas nedan. Myten beskriver en konflikt mellan asarna och vanerna, ett krig i gudavärlden, vilket alltså kan vara en symbolisk berättelse som handlar om ett religionsskifte, och med största sannolikhet en förändring i samhället. Vanerna var som sagt fruktbarhetsgudar, och det troliga är att de som dyrkade dessa tillhörde en bondekultur, där jordbruket hade mycket hög, rent av helig status.  Asarna hade oftast en mer krigisk framtoning, och det kan vara så att dessa gudar introducerades i samma veva som samhället förändrades och en krigararistokrati tog makten. Vissa forskare menar att denna grupp krigare var invandrade från nuvarande Ryssland, medan andra menar att de var infödda men drog nytta av en ny samhällsordning vilken kom från annat håll. Oavsett, man kan kort konstatera att vanerna var de äldre fruktbarhetsgudarna och asarna de lite nyare gudarna, ofta med en mer krigisk aspekt.

Vilka var de då? Hur framställdes de, vilka var deras uppgifter och särdrag? Nedan följer en kort presentation av de vanligaste gudarna, samt några inte fullt lika populära eller kända.

Oden

Gudarnas konung, universums skapare och härskare, tillika dödsgud, krigsgud och visdomsgud. Oden var en ambivalent gud, både upprätthållare av kosmisk ordning och skapargud, samtidigt skrämmande och direkt livsfarlig. Oden besatt starka magiska krafter och kände väl till runorna (Deras hemligheter hade han lärt sig genom att hänga nio dygn i Yggdrasils grenar, offrad till sig själv, ett tema med starkt symbolvärde.), vilka sågs som magiska tecken. Hans stora visdom hade han fått då han drack ur Mimers brunn, vars vatten skänkte oändlig vishet. Priset för detta var hans ena öga, som han lämnade i pant i brunnen.

Oden har starka schamanistiska drag, vilket många religionshistoriker menar tyder på samisk eller asiatiska influenser. Hans två korpar, Hugin och Munin (vilket betyder Tanke och Minne) färdades mellan världarna, vilket man kan tolka som en schamans själsresor.

Oden dyrkades främst av överklassen, då han var krigarnas gud. Innan en kung eller hövding gick ut i krig gjorde han klokkt i att offra till Oden, för att få denne på sin sida. Odensdyrkan tycks ha varit starkare i Danmark och Norge än i Sverige. Sverige var Tors område…

Oden. Farlig.

Tor

Tor var Odens son som han fått tillsammans med jättinnan Jord, och var kanske den populäraste av alla asagudar. Myterna kring denna gud är många, och han var en populär karaktär i många berättelser.

Tor framställs som en kraftfull mansgestalt, med rött skägg, rött hår och blixtrande ögon. Han är den handlingskraftige, arge men också rättvise och för människor och gudar gynnsamme guden, då det i hans uppgifter bland annat ingick att ständigt slåss med och dräpa jättar, gudarnas motståndare.

Tor var först och främst en vädergud, och förknippades primärt med åskan, vilken uppstod då han med sin hammare Mjölner slog ihjäl sina fiender. Han färdades i en vagn dragen av två bockar, Tanngjost och Tanngrisner, över himlavalvet. Med sig hade han ofta sin tjänare Tjalfe, som var en människa och ibland även Loke, som visserligen var en jätte men ändå upptagen  bland asarna (mer om Loke kan läsas i tidigare moment). Tor var gudarnas och människornas beskyddare mot kaosmakterna, alltså jättar, troll och annat otäckt, något som onekligen bidragit till hans popularitet. Då han dessutom styrde över vädret dyrkades han intensivt av bönder, och på samma sätt som Oden kan sägas ha varit aristokratins gud kan man kalla Tor böndernas.

Tor dyrkades mest i nuvarande Sverige, inte minst i Svealand och upp mot Norrland. Även bland samerna hittar vi honom, då under namnet Horagalles (ungefär ”Torkarl” på samiska). Även inom andra indoeuropeiska religionssfärer förekommer denne gudom, mer eller mindre tydligt. Hinduiska Indra, kelternas Dagda och grek/romerska Herakles kopplas samman med Tor.

Tor. Arg.

Tyr

Tyr var troligen den högste guden inledningsvis under asadyrkarepoken, men fick kliva ned från toppen till fördel för Oden under vikingatiden, och förde efter det en ganska lågmäld tillvaro. Troligen är han en mycket gammal gud, kopplad till himlen, rättvisa och strid. Han sågs som en barsk och modig krigare, mycket mer disciplinerad än exempelvis Tor, och mindre lynnig och opålitlig än Oden. Hans mod och pliktkänsla beskrivs i myten om hur den gigantiska Fenrisulven fjättras, en händelse som ledde till att Tyr blev av med sin högra hand.

Som rättvise-, himmels- och stridsgud har Tyr många paralleller i andra indoeuropeiska religioner. Han kopplades av romarna samman med både Jupiter och Mars, kelterna hade sin handlöse Nuada (som dock hade en protes av silver), och i Indien finns flera gudar som kopplas samman med Tyr.

Freja

Kärleksgudinnan Freja tillhörde inte asarna, hon var en av vanerna. Som ansvarig för kärlek och mänsklig reproduktion spelade hon en viktig roll i samhället, främst för kvinnor som önskade bli med barn eller snart skulle föda. I äldre tider kan Freja ha haft fler funktioner, hon har ibland framställts med krigiska drag och har även kopplats ihop med både valkyrior och alver, något som dock minskade framåt vikingatiden. Hon var ständigt målet för jättarnas kidnappningsförsök, men värjde sig tämligen väl på egen hand. Av de senare dominerande kristna framställdes hon som promiskuös och kallades hora, vilket utan tvekan var deras sätt att framställa en annars populär gudinna i så dålig dager som möjligt.

Freja. Cool.

Frej

Frej var Frejas bror, alltså också en av vanerna. Även Frej var kopplad till fruktbarhet, men mer på ett generellt plan, alltså inte bara hos människorna. Frej bodde periodvis i alfaheim, och kopplades därmed till alverna, vilka alltså också kopplades i viss mån till fruktbarhet (och död…). Frej avbildades som en man med en enorm erigerad penis (ENORM!), något som störde de kristna i högsta grad. Trots att han primärt var en fredlig gud, som stod bondebefolkningen mycket nära, kunde han precis som de andra gudarna ibland dra ut i strid, då ridande på sin gyllene vildsvinsgalt Gullinborsti.

Njord

Frejas och Frejs far hette Njord, och var den mäktigaste av havsgudarna (det fanns några stycken, exempelvis Njords livsfarliga dotter Ran, som brukade leka sänka skepp fast i verkligheten). Njord är ett exempel på hur gudar kan skifta i betydelse, och i Njords fall även kön, då en religion går över i en annan eller förändras på annat vis. Under bronsåldern dyrkades Njord som Nerthus, en av de högsta fruktbarhetsgudinnorna. Då bronsåldersreligionen alltmer gav vika för den modernare asadyrkan blev Nerthus kvar, men dels betraktades gudomen alltmer som manlig, dels ändrades ansvarsområdet till havet, och allt som har med det att göra. Så kan det vara ibland i religionssammanhang.

Heimdal

Heimdal, ibland kallad ”Den vite asen”, var kopplad till asken Yggdrasil, har vissa drag av himmelsgud, men var kanske primärt gudarnas väktare. Han hade begåvats med mycket god syn och hörsel, något som var värdefullt då han var satt att vakta regnbågsbron Bifrost som förband asgård med övriga världar så att inga obehöriga (läs ”jättar”) skulle försöka ta sig in i gudarnas värld. Då ragnarök inträffar skall han blåsa i sitt stora horn Gjallarhornet för att på så vis se till att alla goda krafter gör sig redo att möta kaosmakterna i den slutgiltiga striden. Heimdal anses också vara upphov till samhällsklasserna, och skall även enligt myten ha lärt människorna olika typer av hantverk och andra kunskaper.

Frigg

Odens hustru heter Frigg, och är en vishetsgudinna. Hon förekommer snarare i myterna än i kulten, och spelar en viktig roll som Balders mor. Enligt vissa är hennes visdom lika stor som Odens, men till skillnad från denne utnyttjar hon sällan sina kunskaper, utan låter det som sker ske. Trots att hon generellt framställs som en idealisk hustru, utsätts hon i Lokasenna för Lokes smädelser, då hon anklagas för att ha haft ihop det med Odens bröder.

Balder

Balder är en intressant gud så tillvida att hans funktion blir störst i och med hans död. Balder har en hög status bland gudarna, då han är Odens äldste son med sin maka Frigg. Detta gör att Balder är den legitime arvtagaren till Odens kungastatus, vilket alltså ger honom en särställning. Balder beskrivs uteslutande som en positiv gudom. Han var den gode guden, älskad av alla, vacker att se på och behaglig att umgås med. Det poängteras att hela gudasfären, men även andra väsen som alver och människor, håller denne gud mycket högt. Det har spekulerats i om Balderkaraktären varit influerad av kristendomens kristusgestalt, något som kanske inte är otroligt, men heller inte belagt. Just goda ljusgudar är knappast ovanliga, och med lite generositet i tolkningarna kan vi finna paralleller i andra religioner också.

 Då Balder föddes var hans mor Frigg mån om att inget skulle kunna skada honom, varpå hon begärde ett löfte av allt i skapelsen om att de inte skulle på något vis göra Balder illa. Dock, hon missade misteln, vilket innebar att Balder var osårbar mot allt utom just denna växt. Myten berättar hur gudarna roade sig med att skjuta prick på Balder, som ju alltså inte kunde skadas. Loke, som visste att misteln utgjorde det enda hotet mot Balder, lurade den blinde guden Höder att skjuta denne med en pil gjord av mistel, vilken dödade Balder. Detta var början till slutet, och den händelse som skulle sätta igång Ragnarök, undergången. Balder hamnade i dödsriket Hel, och drottningen där vägrade släppa honom om inte allt levande grät för honom. Detta skedde, med undantag av jättinnan Tökk, ingen mindre än Loke förklädd, vilket innebar att Balder fick stanna i Hel. Dock, Balder skall återvända. Mer om det framöver…

Ull

Ull, Ullr eller Uller var en jaktgud, med kopplingar till just jakt, vargar, vinter och skidåkning. Vi känner till mycket lite om kulten kring denne, men kan, med utgångspunkt i den mängd ortsnamn med namnet Ull (Ulltuna, Ullevi, Ulltofta med flera) i sig sluta oss till att han förmodligen hade en tämligen omfattande kult.

Vidar

Vidar är en på många vis anonym gud, vars funktion är direkt kopplad till Ragnarök. Han beskriv som den råa styrkans gud, och karaktäriserades av sin tystnad. Han bar även en stadig sko, tillverkad av alla världens skomakares spillbitar. Mer om hans uppgift nedan…

Idun

Idun var den gudinna som försåg gudarna med de magiska äpplen vilka gav evig ungdom. Detta är hennes enda kända uppgift, vilken också innebar att hon, eller kanske snarare hennes äpplen var begärligt stöldgods för jättarna. Hon blir bortrövad av jätten Tjatse, vilket kunde ha blivit en farlig situation för gudarna, men återbördas snart till Asgård. Och Tor dödar Tjatse.

Brage

Brage är Iduns man och musikens gud. Allt han säger är på vers (gäller även Oden), och han representerar skaldande och diktande. Hans förhållande till Idun är ibland ansträngt, vilket i sig knappast är unikt bland gudarna. Äktenskapet var inte alltid något man höll så hårt fast vid…

Och så Loke…

Loke var till att börja med ingen gud, han tillhörde jättarna, alltså kaosmakterna. Han hade dock ingått blodsbrödraskap med Oden, varför han räknades i gudarnas skara. Loke fyller en tricksterfunktion. Han är katalysatorn, den som får saker att hända. Hans ofog är ofta, till en början inte alltför allvarliga och ibland till och med gynnsamma för gudarna, men till slut går han över gränsen och orsakar Balders död, något som leder till att han en gång för alla räknas som en av gudarnas fiender. Efter Balders död straffas Loke, och förpassas till Hel. Under Ragnarök kämpar han med jättarna mot gudarna.

Så vitt man vet har det inte funnits någon direkt dyrkan av Loke, även om han har varit viktig i myten. Han har koppling till eld, och ansågs vara vacker, med undantag för ögonen vilka förrådde hans illvilliga läggning. Han hade med olika mödrar avlat tre monstruösa barn, dödsrikets drottning Hel, Midgårdsormen och Fenrisulven, alla tre aktiva på jättarnas sida under Ragnarök.

Jättarna

Jättarna är en mycket intressant grupp. De utgjorde gudarnas antites, och var på många vis i princip lika mäktiga som gudarna. Jättarna framställs som å ena sidan fula, brutala och dumma, men å andra sidan som både intelligenta och vackra. Åtskilliga gudar hade haft en sexuell relation med jättinnor, och i flera myter bevittnas jättarnas klokhet och list. Dock, de tillhör motståndarsidan, de är de som bekämpar gudarna, ett företag som hade lyckats om inte gudarna hade Tor på sin sida. Jättarna beskrivs även som de verkligt ursprungliga varelserna i skapelsen. På detta vis påminner de i hög grad om de grekiska mytiska titanerna, med skillnaden att jättarna inte är besegrade och fortfarande är aktiva. Ej att förglömma är dessutom att Oden faktiskt var av jätteätt, samt att Tors mor faktiskt var jättinnan Jord…

Mellanväsen

Förutom gudar och jättar fanns det många andra väsen i de olika världarna, vilka man borde hålla reda på och hålla sig väl med. Dessa var ofta aktiva i människornas värld, och fick ofta stå som förklaring om ovanliga saker inträffade. Mest kända av dessa varelser är utan tvekan alverna, dvärgarna och trollen.

Alverna kopplades ofta till de stora gravhögarna, och hade en tydlig relation till döden. I vissa traditioner ansågs alverna vara döda människors andar, vilka fötts på nytt. Alverna ansågs lyda under Frej och bodde, förutom gravhögarna (portar till deras egen värld?) i Alfaheim, högt upp i Yggdrasils grenverk. Att de lydde under Frej antyder en fruktbarhetsfunktion, vilken i kombination med en dödskoppling inte är helt ovanlig (jämför med Osiris i Egypten). Även om alverna generellt sågs som positiva var man tvungen att vara försiktig om man interagerade med dessa. De kunde agera lynnigt och snarstucket, och kunde ställa till stor skada om de blev förorättade. Svartalverna var ”alver gone bad”, och bebodde Svartalfaheim, längre ned på Yggdrasil. Dessa var direkt fientliga mot alla goda krafter, och utgjorde en ständig fara för människorna. De ansågs hålla till under jorden, men gjorde ibland räder in i människornas boningar för att kidnappa barn som de sedan uppfostrade som sina egna.

Även dvärgarna höll till under jorden, och utmärkte sig genom sin hantverkarskicklighet. Flera av gudarnas skatter var tillverkade av dvärgar, och ägde de mest förunderliga egenskaper (Mjölner, Draupner, Gungner, Skidbladnir, Gullinborsti med flera). Dvärgarna var även mycket giriga, och bevakade svartsjukt sina skatter, och var inte lojala mot vare sig gudar, jättar eller människor.

Trollen var en påtaglig fara för människan. De höll till i ödemarken, och besatt ofta starka magiska krafter. Ständigt avundsjuka på människorna stal de gärna från dessa, eller ibland till och med dödade människor. Även trollen, liksom svartalverna, kidnappade ibland barn, och placerade sina egna trollbarn i de kidnappades ställe. Dessa bortbytingar växte upp med märkliga förmågor, vilka skvallrade om deras verkliga härkomst.

En och annan drake förekom också…

Ragnarök

I Völvans spådom och i Gylfaginning (en annan text) redogörs med tydlighet hur universum kommer att gå under. Detta är ett tema som förekommer i de flesta religioner, kanske är det så att människan behöver veta hur det skall sluta, att denna kunskap ger mening åt tillvaron. Den nordiska undergången kallas Ragnarök, och det hela kommer att gå till ungefär så här, i korthet:

Ragnarök förebådas av en vinter, Fimbulvintern, som skall vara tre vintrar lång utan sommar mellan. Denna del av myten kan ha sina rötter i miljökatastrofen år 536, då ett vulkanutbrott i Centralamerika orsakade en globaltemperatursänkning på flera grader, vilken i sin tur ledde till stora omvälvningar och katastrofer i Skandinavien. Efter Fimbulvintern skall en tid av krig följa, en yxtid, då släktingar skall vända sig mot varandra i ett alla-mot-allakrig. Allt detta sker i Midgård, vår värld.

I de andra världarna skall jättarna rusta sig för den sista striden, och de stora odjuren vänder sig mot gudarna. Heimdall skall med sin skarpa blick se vad som sker, och blåser i Gjallarhornet, för första och sista gången. Gudarnas styrkor samlar sig för att möta sina fiender. Fenrisulven slukar solen, Midgårdsormen släpper taget om sin svans och hela världen skälver. Loke sliter sönder sina bojor nere i Hel, och styr drakskeppet nagelfar, fyllt med Hels alla mördare och brottslingar, mot Idavallen, det stora slagfältet nedanför Asgård. Där väntar alla Odens krigare, enhärjarna och valkyriorna, och de två arméerna går lösa på varandra. De olika gudarna möter sina speciella motståndare, sina ärkefiender. Tyr dödar underjordshunden Garm, men blir själv dödligt sårad. Heimdall möter äntligen sin nemesis Loke och de dödar varandra. Tor går på Midgårdsormen, Jormungandir, och dödar denna. Dock, ormen hinner bita Tor, och alldeles efter sin seger segnar Tor ned, dödad av ormens gift. Oden strider mot Fenrisulven, men blir dödad. Då kliver Vidar, den tyste guden fram, och ställer sin ena fot (den med superskon) i ulvens underkäke. Med händerna griper han om Fenrirs överkäke, och sedan bänder han tills Fenrisulvens nacke knäcks. Allt är kaos, krig råder i alla världar. Till slut framträder eldjättarnas härskare Surtur, och med sitt brinnande svärd sätter han eld på hela världen, och allt går under i lågorna… The End.

En ny värld

Eller, inte riktigt. Den fornnordiska religionen hade en cyklisk tidssyn, starkt påminnande om exempelvis den hinduiska (indoeuropeisk grund…), vilket innebär att slutet inte är definitivt. Ur askan från den gamla världen reser sig en ny värld, grön och rik, obefläckad av kaosmakterna. Balder, som nere i underjorden undgått ragnarök blir nu den nye kungen. Även de gamla gudarna föds igen, men nu unga och utan bekymmer. I det nya gräset finner de sina gamla spelbrickor (schack) och samlas, berättar om den slutgiltiga striden och har detallmänt trevligt. Två människor lyckades undgå Ragnarök, gömda under ett blad i Yggdrasil, och de blir urfadern och urmodern för det nya människosläktet.

Dock, allt tycks inte vara frid och fröjd, eller, vissa olycksbådande tecken syns, vilket framgår i den sista versen i Völuspá:

”Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten,
Nidhogg lik.
Nu skall hon sjunka.”

Vem är draken? Vad betyder denna sista, olycksbådande vers? Är den nya världen kanske inte helt perfekt? Börjar allt om på nytt? Vem vet…

Många människor i det senhedniska Skandinavien menade att Ragnarök redan skett. Vissa såg Kristus som Balder (de har stora likheter), vilket gjorde deras konvertering till kristendom mer legitim, de gav ju faktiskt inte riktigt upp de gamla gudarna. Faktum är att rester av den hedniska religionen levde kvar långt in i modern tid, och i vissa fall fortfarande spelar en roll i vår kultur.

Samisk religion

God kväll (eller morgon, jag har ingen aning om när ni läser det här) ungdomar. Om ni tycker att följande text är fördjävla lång, om ni tänker "Nu har väl Linton överdrivit lite, han får fan ta och skärpa sig!", eller om ni helt enkelt anar oråd och kryper ihop i ett hörn och gör ljud som en skrämd kanin, så är det helt rätt. Texten nedan är en universitetsuppsats jag skrev som examination för ett par år sedan typ, och eftersom jag är en lat och slö människa orkar jag inte redigera om den till mer gymnasieinriktad nivå. Ni får helt enkelt ta el av den som det är. Livet är så ibland. Det gör ont. Have fun!

Inledning

Den samiska befolkningen och deras kultur har i viss mån kommit att vara det moderna Sveriges dåliga samvete. Sverige har under det senaste seklet positionerat sig internationellt som en fredlig nation, där jämställdhet, rättvisa och mänskliga rättigheter hålls högt. Sverige har sällan varit sent att kritisera olika former av övergrepp av etniska minoriteter världen över, och har ofta stöttat de utsatta inte minst materiellt, men även politiskt.

Samtidigt som vi svenskar visat vår goda vilja internationellt har vi dock agerat mer tvivelaktigt mot den samiska minoriteten i vårt eget land. Den negativa särbehandlingen av samerna har visserligen minskat, om man ser det över ett längre tidsspann, men än i dag drabbas samer, som individer och som kollektiv, av svenska myndigheters och privatpersoners ovilja.

Grunden till detta beror på flera faktorer, men i ytterst korta drag rör det sig naturligtvis om det alltför ofta förekommande vi-och-de-resonemanget. Samerna är annorlunda än svenskarna (Diskussionen om vad som är svenskt lämnar jag dock här, då den redan förs av andra, tar för mycket plats och inte eftersöks i denna tentamen.)och har därför ofta betraktats av de senare med viss misstanke. Denna form av misstanke brukar rent generellt grunda sig i okunskap, och så även i detta fall. Att okunskapen och oviljan dessutom stärkts av ekonomiska motsättningar gör inte saken bättre, och än värre blir det då man betänker att en av huvudaktörerna är just den svenska staten med kyrkan som främsta tillhygge.

Att just kyrkan, inledningsvis den katolska men efter reformationen den protestantiska, varit en aktiv medverkande i det systematiska förtrycket av samerna ter sig naturligt. Samerna bekände sig till en annan religion, och religionen fungerar i de flesta fall som en stark kulturbärare och medel för kulturell identitet. Följaktligen, vill man förändra ett folks identitet och självkänsla är det ett utmärkt tillvägagångssätt att utrota deras religiösa system och traditioner.

Resultatet av århundraden av svensk, kristen, agitation har blivit att en stor del av kunskaperna om den samiska religionen gått förlorad. Först under de senaste decennierna har den svenska staten insett att det samiska är en del av nationen, och alltmer börjat slå vakt om samisk kultur och livsstil. Att ha kunskaper om det samiska har fått ett värde, och då inte som en exotisk kuriositet, utan snarare värdet av självinsikt. Den samiska kulturen har inte varit en isolerad företeelse, utan har påverkats av och även påverkat vår kultur, inte minst i de geografiska områden där en blandad befolkning levt. Kunskaper om samernas religion är med andra ord lika viktiga som kunskaperna om andra religioner som påverkat oss, och de samiska traditionerna och myterna bör räknas som det allmänna kulturarvet precis som impulser söderifrån. Åtminstone om vi vill upprätthålla vår image som fredliga, toleranta svenskar…

Fjällen. After ski.

Källmaterialet till den förkristna samiska religionen

Vid alla former av forskning, i samtliga discipliner, är det av ovillkorlig nödvändighet att studera källorna. Källor kan vara primära eller sekundära, då, de senare i regel baseras på de förra. Det primära källmaterialet utgör ursprunget till vidare material, och fungerar ofta som gemensam nämnare, en statisk fokuspunkt i en annars kanske ofta från ursprungsmaterialet avlägsen forskning. Vill man studera bergarter är det rimliga att faktiskt först observera stenprover, vill man studera juridik kan lagboken vara ett klokt litteraturval, åtminstone inledningsvis.

Inom religion, historia och annan forskning inom humaniora talas det ofta om urkunderna, alltså de första (inte alltid, inte alltför sällan hittas föregångare) texterna inom ett specifikt område. Det religionshistoriska forskningsområdet innefattar följaktligen flera religionsurkunder, såsom Koranen, Gamla Testamentet eller Vedalitteraturen. Dessa skrifter ligger till grund för några av de stora världsreligionerna, och utgör därmed ett utmärkt källmaterial, men redan i detta möter man en svårighet rörande religionsforskning, som blir påtaglig inte minst då det rör den samiska religionen: Alla religioner har inte en text som auktoritet. Många, många religioner är vad som ibland kallas skriftlösa religioner, och då det gäller forskning kring dessa krävs en kanske något större uppmärksamhet rörande källmaterialet.

Då det i detta fall handlar om samisk religion finns det flera typer av källmaterial att hänvisa till. Den samiska religionen har inte en skriftlig urkund, utan vilade på en muntlig tradering. Myter, liturgi och liknande har alltså bevarats i människors minne. Då den samiska befolkningen och deras traditioner sedan medeltiden utsatts för aktiv kolonialism, mission och om man så vill kulturellt förtryck (Hansen och Olsen, 2006, s.148-149), har detta resulterat i att det inte finns några primära, verbala källor att tillgå. De som utövade och bekände sig till den samiska religionen är sedan länge döda, och de som i dag bär på traditionerna har lärt sig dessa efter att de så att säga filtrerats genom århundraden av kristen indoktrinering och i vissa fall kanske bristande information.

Dock, det förekommer ickeverbala primärkällor ur vilka vi kan försöka uttyda vissa samiska religiösa principer och traditioner. Det rör sig i dessa fall om de samiska trummorna, ”trolltrummor”, ”spåtrummor” eller ”nåjdtrummor” (Mebius, 2007, s.26), samt olika former av heliga platser där arkeologiska undersökningar kan ge oss direkt materiell information om den samiska religionen.

Trummorna var med största sannolikhet talrika under förkristen tid och under tiden för den tidiga kristna missionen, men då trumman kom att bli en symbol för den samiska hedendomen blev åtskilliga förstörda eller beslagtagna (Mebius, 2007, s.27), för att än i dag magasineras i museer. De dekorerade trummor som finns kvar, endast ett 70-tal, borde ge oss en klar hänvisning till den samiska religionen, förutsatt att vi kan tyda de ofta starkt stiliserade symbolerna och avbildningarna. De som kunde tyda trummornas bilder, deras förra ägare, blev sällan konsulterade, och under de endast ett par tillfällen då ägarna blev ombedda att förklara betydelsen skedde detta i samband med rättegångar, vilket naturligtvis bör ha påverkat ägarens utsagor (Ibid.). Att det dessutom sedan stormaktstiden cirkulerat ”falska” trummor, alltså trummor tillverkade för att säljas som kuriosa snarare än att användas i samisk rit, kan givetvis försvåra studierna. Oavsett, senare forskning och jämförelser har medfört att en tämligen god förståelse av de samiska trummornas symboler finns, vilket naturligtvis har ett stort värde inte minst i forskningssammanhang.

Då samiska heliga platser har haft olika funktion och dessutom undersökts under olika tidpunkter har analysen av dessa givetvis påverkats av de rådande tendenserna inom främst arkeologisk forskning. Tydliga fynd visar att en tämligen enhetlig religion har funnits i åtminstone cirka 3500 år (Baudou ur Bäckman och Hultkrantz, 1985, s.31), men samtidigt kan det vara svårt att utröna någon djupare kunskap utifrån dessa fynd. Att utifrån kanske bara ett fåtal kända artefakter bygga ett plausibelt religiöst sammanhang innebär ett alltför stort antal antaganden för at vara fullt acceptabelt (Badou ur Bäckman och Hultkrantz, 1985, s.29).

Vidare påverkar naturligtvis det naturliga sönderfallet av material möjligheterna till arkeologiska fynd. Sten och ibland även metall har ofta en större hållbarhet än trä eller ben, inte minst då materialen utsätts för ett tämligen hårt slitage som det nordskandinaviska klimatet innebär (Kjellström, 1976, s.147). Vidare kan det vara svårt att tolka de olika platsernas verkliga betydelse. Var en plats där flera benrester upphittas en offerplats eller helt enkelt en plats där man slaktade djur? Var en stor ansamling av metallföremål en plats för votivoffer eller i själva verket en plats där tjuvar, som plundrat bostäder eller verkliga offerplatser, gömt sitt byte (Mebius, 2007, s.23). Heliga platser, må det vara gravar, seitar eller liknande, kan med andra ord vara svårtolkade eller erbjuda olika, ibland motsägelsefulla tolkningar, vilket naturligtvis kan vara hämmande för forskning.

Att det inte finns några skrivna primärkällor innebär inte att vi saknar skriftliga källor över lag. Tvärt om, det finns en hel del litteratur där den samiska religionen beskrivs, men då det rör dessa källor måste man som forskare vara medveten om att de är sekundära, och vara väl insatt i vilken kontext dessa texter tillkom.

I samtliga fall då samer och samisk religion har beskrivits har texterna producerats av personer som stått utanför den kulturella och religiösa gemenskapen de velat beskriva. Då det gäller de absolut äldsta texterna, skrivna under antiken eller tidig medeltid av exempelvis Tacitus eller Jordanes, kan vi vara ganska säkra på att författarna aldrig över huvud taget träffade en same. Deras framställningar bygger på rapporter i förmodligen flera led, vilket givetvis knappast styrker trovärdigheten.

Senare textförfattare (Kildahl, Skanke, Fjellström, Rehn med flera, i regel verksamma under 1600- och 1700-talen, då en intensifierad kartläggning av Lappland och mission bland samerna genomfördes.) har bevisligen fått sina upplysningar direkt från samer, men även i dessa fall möter vi problem. Oavsett om texterna i fråga varit reseskildringar, skatteförteckningar, domstolsprotokoll eller missionärers beskrivningar, har författarna försökt beskriva det samiska utifrån sin egen förståelse, som alltså varit präglad av andra kulturella, ekonomiska och inte minst religiösa strukturer. Inte minst missionärernas förteckningar om den samiska religionen visar tydliga tecken på detta. Att den samiska religionen visade en stark variation beroende på geografisk placering samt utövarnas huvudnäring var något som många kristna observatörer inte tog hänsyn till, då de var skolade i kristen samsyn och fann det otänkbart att en religion kunde skifta så i utseende (Hansen och Olsen, 2006, s.329-330).

Vidare bör den generellt negativa synen på den icke-kristna religionen som rådde bland svenska och norska missionärer, inte minst under den stora missionsvåg som inleddes under 1600-talet, ha påverkat de redogörelser som lämnades. Hedendom var ett brott, och utövarna betraktades och behandlades som brottslingar (Hansen och Olsen, 2006, s.316-320), varvid deras religion naturligtvis beskrevs i så nedsättande ordalag som möjligt.

Under senare tiders mission mjuknade attityden något, men även om missionärerna under sent 1700-tal och under 1800-talet kanske var öppnare för samisk kultur och även genuint intresserade av den samiska religionen hade många samiska traditioner och kunskaper om den förkristna religionen antingen försvunnit, eller så hade de som var kunniga i ämnet lärt sig att det var bäst att hålla tyst.

Följaktligen är de skriftliga källor som finns naturligtvis viktiga, men de kräver, som ovan nämnts, ett tydligt källkritiskt läsande. Vidare har en hel del utelämnats i det skrivna materialet, brister som också bör kunna härledas till författarna. Då dessa kom ur starkt patriarkala hierarkiska sammanhang, fann de sällan något värde i att beskriva de samiska kvinnornas roll i religionen och i traditionen. Nutida forskning har kommit fram till att kvinnan spelat en påtaglig roll både i liturgin och i myten, som ignorerats eller förringats av många källförfattare.

Att det skrivna källmaterialet påvisar en del brister gör det så mycket viktigare att fortfarande bedriva forskning om samernas religion. I dagsläget är det naturligtvis ännu svårare att hitta muntliga källor än förr, då Sverige, inklusive samerna, genomgått en sekulariseringsprocess, och därmed i viss mån fjärmats ännu mer från myter och religion. Trots detta finns det ett värde i även senare traditionsmaterial, då rötterna i detta ofta kan spåras bakåt och eventuellt bidra till ytterligare en smula kunskap om den förkristna religionen. Även studerandet av ortnamn och viss terminologi kan bidra till information, om än så blygsam, men som så småningom kan läggas till en djupare och mer omfattande förståelse.

Gudarna och Gudinnorna

Hans Mebius återger den år 1692 inför domstol ställde, anklagad för svartkonst och avgudadyrkan, samen Anders Poulsens redogörelse för karaktärerna på sin trumma, vilken hölls som bevismaterial för hans skuld (Mebius, 2007, s.44-48). Att Poulsen försökte ge en kristen prägel på figurerna är inte så konstigt då man betänker dåtidens straffsatser för religionsbrott. Poulsens försök att övertyga domaren om sin oskuld till trots, hans trumma, och andra samiska trummor, visar ett flertal karaktärer vilka tveklöst förknippas med den samiska religionens högre makter.

Den samiska polyteismen, alltså deras dyrkan av ett flertal gudar, är visserligen ur ett religionsstudieperspektiv intressant, men den ställer också till en del problem. Polyteistiska religioner är ofta uppbyggda i hierarkiska system, där vissa gudomligheter utövar större makt och inflytande än andra, och antalet gudar är tämligen konstant med endast ett visst utrymme för variationer. Dock, flera av de som försökt beskriva den samiska gudavärlden har lämnat väldigt olika uppgifter hur denna religion är strukturerad.

Denna variation av uppgifter har sina förklaringar. Till att börja med kan religionen skifta i utseende beroende på var i den samiska regionen den studeras, vilket många nedtecknare inte alltid var fullt medvetna om (Hansen och Olsen, 2006, s.330). Vidare kan nedtecknarens medvetna eller omedvetna påverkan av de egna referensramarna naturligtvis spelat in. Rimligen bör en präst lagt ned större möda på beskrivningen av den samiska religionen, än en botaniker från Uppsala, för att bara ta ett exempel. Samtidigt kan samme präst även påvisa en större fiendskap eller åtminstone skepsis mot den hedniska religionen han möter, då denna, ur ett kristet perspektiv, representerar den sanna religionens motståndare.

Dessutom, vilket kan ha varit fallet hos den tidigare nämnde Anders Poulsen, hade många samer kommit i kontakt med kristendomen under lång tid, varvid den äldre samiska religionen och den nya kristendomen kommit att samexistera i åtskilliga samers religiösa uppfattningar (Mebius, 2007, s.48). Följaktligen är det inte alltför förvånande att redogörelserna för den samiska gudavärlden på många vis skiljer sig från varandra, ett faktum som inte betyder att några är mer sanningsenliga än andra, utan endast att de kan ha skrivits ur olika perspektiv, både samiska och kristna.

Själva antalet gudar varierar också stort. Samuel Rehn beskriver tre gudar år 1671, vilka han kallar Tor, Storjunkaren och Solen (Mebius, 2007, s.50). Jens Kildahl räknar vid ungefär samma tid tretton gudar (Mebius, 2007, s.55), ett antal som utökas ytterligare av Hans Skanke (Ibid.). Att tre personer under en så pass kort tidsrymd ger så pass olika besked rörande de samiska gudarnas antal visar än en gång hur svårtolkad religionen kunde te sig för inte bara en utomstående, utan kanske även en same.

Vilka gudomar är det då fråga om? Hur ser en eventuella hierarkin ut? Rehn menade att hans beskrivna trio utgjorde de förnämsta av samernas gudar, men andra och senare forskare har påvisat att andra gudar och gudinnor kan ha spelat minst lika stora, om inte större, roller. (Innan följande texts korta redogörelser för några av de viktigaste gudarna ber jag det samiska folket och alla mer bekanta med deras språk och religion så hemskt mycket om ursäkt för de språkliga anomalier rörande gudomligheternas namn som endast kan förklaras med min kunskaps otillräcklighet. Sorry guys and gods!)

Samerna åkallade, vilket flera källor bekräftar, en övergud, den högste av de gudomliga aktörerna. Gudens namn varierar, men epitetet Radien återkommer, vilket betyder Rådaren, eller så kallas han (det rör sig med tydlighet om en genusbestämd, maskulin, gud) Veralden Olmai, vilket betyder Världens Man (Mebius, 2007, s.64). Denne gud har tydliga fruktbarhetsdrag, då han ansvarar för att alla nyfödda människor föds med en själ, samt att olika näringsformer, främst renskötseln, fungerar. I denna fruktbarhetsaspekt påminner Veralden Olmai en del om den nordiske guden Frej, även han starkt förknippad till fruktbarhet och välfärd. Att Frej vid ett par tillfällen i nordiska texter kallas Veraldagod, alltså ”världsgud”, bör inte vara någon tillfällighet (Drobin och Keinänen, 2001, s.136). Det som med tydlighet skiljer Veralden Olmai från hans nordiska gudakollega är dock att den förstnämnde även ansvarar för den högre världsordningen, upprätthållandet av stjärnhimlen, genom att ansvara för eller kanske till och med personifiera världsaxeln, den pelare som hindrar världsalltet från att störta samman (Drobin och Keinänen, 2001, s.139). Att samerna offrade till denne gudom och höll honom som den högste ter sig naturligt, om man betänker Veralden Olmais ansvarsområden.

Direkt under den högste guden stod den samiska solgudinnan. Solen betraktades av samerna som feminin, och undantagslöst välvillig gentemot människorna. Rehn omnämner Solen som en av de tre viktigaste gudarna, vilken samerna härleder allt liv till (Lundmark ur Bäckman och Hultkrantz, 1985, s.180). Detta ter sig förhållandevis naturligt, då Solens värme och ljus i högsta grad var en förutsättning för fortlöpande överlevnad i det nordskandinaviska klimatet. Solens betydelse märks inte minst då i princip samtliga trummor som finns bevarade har en stiliserad sol avbildad, ofta i centrum av trumskinnet. Dock, en alternativ tolkning av solmotivet lyder att det symboliserar en kvinnlig slidöppning, utan tvekan en livgivare också, snarare än solen. Inga tydliga belägg finns dock för detta, men det kan vara så att symbolen har två, i sig relaterade innebörder, både solen och det kvinnliga könet (Lundmark ur Bäckman och Hultkrantz, 1985, s.186). Denna sistnämnda teori skulle utan tvekan stärka idén om att samerna räknade solen som en fruktbarhetsgudinna.

Rehn nämner, vilket påpekats ovan, Tor som en av de viktigaste samiska gudarna. Även denne gudom har hos samerna flera olika geografiskt bundna namn, vilka styrker Rehns antagande att det rör sig om den för honom mer bekanta nordiske dunderguden, även om det kan vara fråga om ett nordiskt namnlån. Följaktligen, det samiska Horagalles betyder i själva verket ”Torkarl”. Horagalles framställs som en kraftfull gud, vilken beväpnad med slägga och hammare skall bekämpa troll och annat oknytt så att dessa varelser inte skall störa den för samerna så viktiga renskötseln (Mebius, 2007, s.71-73). Han råder över åskan, men där tycks hans vädermakt upphöra, vilket utgör en olikhet mot den nordiske Tor. När det kommer till vind faller detta ansvar snarare på den mer blygsamt beskrivne Biegkolmai (”Vindmannen”), som också styrde över vattnet då främst hav och sjöar (Mebius, 2007, s.73). Att ingen av dessa gudomar har nederbörd, regn, som framträdande ansvarsområde, kan naturligtvis bero på att den samiska befolkningen i mindre grad levde av det av regn beroende jordbruket, än sina sydligare grannar.

Som synes finns det flera förbindelsepunkter mellan den samiska religionen och den nordiska. Helt oväntat är det inte, då kontakter mellan de två kulturerna naturligtvis förekom, och var vanliga i de geografiska områden där både samer och skandinaver, alltså ickesamiska sådana, levde. Samtidigt bör man kanske vara lite försiktig när man söker likheter mellan de samiska och de nordiska trosuppfattningarna. Likheter kan givetvis förekomma, men dessa behöver inte bero på nordiskt inflytande, utan kan även vara allmänna religionsstrukturer, och kan återfinnas även på platser där den nordiska religionen bevisligen aldrig haft inflytande, eller så har den samiska religionen mycket riktigt påverkats, men då österifrån, av den finsk-ugriska religionssfären (Mebius, 2007, s.121-122). Den samiska gudagruppen akkorna är ett tydligt exempel på hur forskare anlagt olika ställningstaganden i deras ursprung. De kan vara helt samiska, samiska med nordisk påverkan eller samiska med finsk-ugrisk påverkan. Frågan är ännu ej löst, men oavsett detta är det tydligt att akkorna utgör en viktig grupp i den samiska religionen.

Akkorna är fyra till antalet, där Maderakka (”Moderkvinnan, Urmodern”) är modern, emedan Juxakka (”Bågkvinnan”), Uxakka (”Dörrkvinnan”) och Sarakka (svåröversatt, kan ha med ordet ”sarrat”, det vill säga sentrådar att göra) är döttrarna (Mebius, 2007, s.118). Liksom Solen utgör dessa gudinnor viktiga roller i den samiska religionen. De avbildas specifikt på ett stort antal trummor och flera källor intygar om deras betydelse för samerna. Högst dyrkad av akkorna är Sarakka. Hon är starkt förknippad med barnafödandet, då det är hennes uppgift att ge själen, vilken som angivits ovan kommer från Veralden Olmai, en kropp. Vilket kön barnet får beror i viss mån på om föräldrarna offrar till Juxakka, då detta resulterar i att barnet blir av manskön (Mebius, 2007, s.118). Efter barnafödsel äts en speciell ”Sarakka-gröt” ett bruk som återfinns på Färöarna, så kallad ”nornagreytur”. Detta har medfört att akkorna ibland jämställts med de nordiska nornorna, en tes vilken både kan och inte kan anses trovärdig (Mebius, 2007, s.121). Sarakka synes visserligen vara den viktigaste av dessa gudinnor, men även de övriga har spelat stor roll och åtnjutit ansenlig dyrkan. Deras funktioner som beskyddare och garanter för människornas välfärd kan inte nog poängteras. Inte minst märks detta då de kristna missionärerna alltmer började göra anspråk på samernas andliga uppmärksamhet, och krävde deras konvertering från sin gamla religion. Samerna ville då inte överge akkorna helt, utan kom att identifiera primärt Sarakka eller Maderakka med Jungfru Maria, Jesus moder (Mebius, 2007, s.45-48).

Samernas ekonomi grundade sig på renskötsel, fiske och jakt. Jakten gav både ett nödvändigt proteintillskott, samt skinn vilka antingen behölls för eget bruk eller, om jakten varit särdeles god, kunde säljas till köpmän söderifrån. Följaktligen var jakten av stor betydelse, och således återfinns även gudomligheter vilkas ansvarsområden inbegrep jakt.

De samiska jaktgudarna representeras av den ovan nämnde Storjunkaren och Liebolmai. Viktigt är dock att påpeka att det troligen inte rör sig om två individer, utan att dessa namn kan representera flera gudomligheter. Bägge fungerar som djurrådare, alltså de som sänder villebrådet till jägarna att fälla, och på så vis kan räknas som mot människan välvilliga gudar, men som också kräver respekt och ibland tribut i form av offer. En skillnad mellan de två är dock, vilket Rheen och även andra observatörer redogjort för, det faktum att Storjunkaren ofta representerades av eller kanske till och med ansågs vara märkligt utformade stenar eller träd. Dessa var oftast formade av naturen, och detta skulle påvisa den gudomliga kraft som var närvarande i föremålet (Mebius, 2007, s.50-52). Att Storjunkaren därmed skulle vara bunden till olika platser och föremål, sejtar, medför att dennes, eller deras, närvaro var påtaglig i den samiska miljön. Offer till Storjunkaren vidtogs på dessa platser, emedan offer till Liebolmai snarare skedde på platsen för slakten eller i samernas boning, kåtan.

De ovan kort beskrivna gudomligheterna var samtliga till nytta för människan, gudar och gudinnor vars närvaro man välkomnade då de gav tur och lycka i de flesta av samernas förehavanden. Dock, kanske föga förvånande, alla gudar var inte fullt lika välvilliga, och en tydlig representant för de negativa krafterna i den samiska världsbilden var guden Ruto.

Ruto förknippades med död och sjukdom. Han sades härska i sitt rike, Rotaimo, vilket var beläget långt under jorden (Pettersson ur Bäckman och Hultkrantz, 1985, s.164). Han skadade både människor och djur, framförallt den för samerna livsnödvändiga renen. En sådan otrevlig gud ville naturligtvis ingen ha att göra med, varför offer till Ruto förekom. Dessa offer var dock av en motsatt karaktär än offren till de önskvärda gudarna, till vilka man offrade för att få deras gynnsamma uppmärksamhet. Offret till Ruto kan snarare ses som en muta för att han skulle hålla sig borta (Pettersson ur Bäckman och Hultkrantz, 1985, s.165). Ruto-offret har en för samerna säreget utseende, vilket flera källförfattare reagerat över: För att driva bort Ruto offrades en häst, vilken begravdes. Att just en häst användes berodde eventuellt på ekonomiska skäl. Hästar saknade praktiskt värde för samerna, och de kunde köpa billiga, uttjänta hästar eller till och med hästkadaver av ickesamiska köpmän. Samtidigt har flera forskare då undrat varför de inte offrade hästar även till andra gudar, och på så vis sparat de värdefullare renarna (Pettersson ur Bäckman och Hultkrantz, 1985, s.166). Bruket kan ha sin förklaring i påverkan av den fornordiska religionen, där hästoffer förekom, eller att Rotu kom att förknippas med skatteindrivare, vilka på sina hästar, precis som Ruto, spred sjukdom, ofärd och ibland till och med död. Att Ruto, trots att han var en avskydd gud, ansågs ha en påtaglig inverkan i samernas liv kan antydas då han avbildas på flera trummor, då som en hästburen gestalt.

Även om Ruto kopplades till död och olycka, var han inte den egentliga dödsgudomligheten. Denna roll innehades i stället av Jabmeakka, som, vilket namnet antyder var en gudinna. Hon härskade i det underjordiska riket Jamikaimo, placerat i den lägsta underjordiska sfären. Hos henne hamnade de dödas frisjälar, där de vistades ett tag för att sedan uppstiga till den högste guden Radien, Veralden Olmai (Hansen och Olsen, 2006, s.117). Dock, de levande och de döda var inte strängt åtskilda i den samiska trosuppfattningen. Döda förfäder och förmödrar ansågs fortfarande finnas bland de levande, och konsulterades ibland då speciellt viktiga saker skulle avhandlas (Ibid.).

Ovan presenterades ett mindre antal samiska gudar, men, vilket redan påpekats, de hade åtskilligt fler i sin panteon. Förutom gudar förekom också andra väsen, andar, troll och liknande, vilka kan ha innefattats i det samiska kultiska eller magiska bruket. Skillnaden mellan gudar och vad som skulle kunna räknas som lägre övernaturliga väsen kan ibland vara skiftande, och berodde mycket på, liksom vilka gudar som dyrkades högst eller gudarnas antal, vilka samer som konsulterades, var de bodde och vilken som var deras huvudnäring. Tydligt i detta är att den samiska religionen inte bygger på grundmurade dogmer, utan var både inkluderande och anpassningsbar, något inte minst de kristna missionärerna ibland hade stora svårigheter att första…

Riter och kultplatser

Kontakten mellan den gudomliga världen och den mänskliga är central i alla religioner, inte minst den samiska. Kommunikationen med till exempel de ovan nämnda gudarna kunde ske då en nåjd lät sin frisjäl färdas till gudarnas värld under en ofta endast av nåjden känd ceremoni. Men även vanliga människors kontakt med det gudomliga krävdes, för att på så vis försöka gudarnas välvilja och därmed försäkra sin egen framgång i olika sammanhang. Kommunikationen skedde genom olika riter, vilka i regel centrerades kring offer. Hur dessa såg ut, var de skedde och vem som utförde dem varierade. Riterna och offren var ofta anpassade efter de olika gudarna, samt vad som var offrets syfte och vem som utförde det. Dessutom kan i dessa fall, vilket vi redan sett gäller även i andra sammanhang rörande den samiska religionen, offerförättarens regionala placering ha spelat roll, vilket alltså inneburit att offer och riter identiska i syfte och mottagare kunde te sig olika beroende på var de utfördes, vem de utfördes av och naturligtvis när, om det rör sig innan eller efter de kristna missionsvågorna (Kristoffersson och Rydving, 1993, s.196). Under senare tid kan även riter och offerbruk, liksom hela den samiska religionen, kommit att påverkas mer eller mindre påtagligt av kristendomen.

Offer kunde utföras av både män och kvinnor, men det förekom en tydlig uppdelning vilka offer som var männens ansvar och vilka som var kvinnornas. Som exempel nämner Skanke det offer som genomfördes i samband med renslakten, som endast fick utföras av män, medan offer till Sarakka i samband med barnafödsel endast sköttes av kvinnor (Mebius, 2007, s.136). Flera källförfattare påpekar att vid offer av stor vikt kallades en nåjd in för att styra över det hela, då dennes kunskaper var väsentliga för att offret och riten skulle utföras korrekt, och därmed ge önskad effekt (Ibid.)

Samerna offrade alltså för att nå framgång i för dem avgörande sammanhang. Det kunde gälla jakt, renars eller människors förmåga att föröka sig. Vissa offer var därmed tidsbundna, de följde naturens och djurens cykler, medan andra genomfördes vid behov (Mebius, 2007, s.141). Detta gällde inte minst de offer man måste genomföra för att värja sig mot olycka. Det ovan nämnda hästoffret för att undvika Ruto är ett tydligt sådant exempel, då det endast genomfördes om någon blivit mycket sjuk.

Offret i sig bestod ofta av olika djur, där renen hade en framträdande position. Även matvaror kunde förekomma, akkorna uppskattade till exempel sprit som hälldes över kåtans golv (Mebius, 2007, s.142). Under djuroffer var det viktigt att följa speciella regler. Generellt fick benen inte skadas, möjligen, om märgen skulle förtäras, fick de klyvas. Ibland fick inte djurets delar lämna själva offerplatsen, utan sparades där under olika former, vilket troddes skulle underlätta djurets pånyttfödelse (Mebius, 2007, s.143). Följaktligen kan dagens arkeologer ofta tydligt se om en plats med stora lämningar av ben var en offerplats eller en vanlig kökkenmödding, detta genom att observera benens skick.

Offerplatserna ansågs vara heliga, men de utgjorde inte samernas enda heliga platser. En helig plats kunde ha denna beteckning utan att offer genomfördes där, exempelvis vissa fjäll och sjöar. Begravningsplatser ansågs vara heliga, och riter utfördes där som inte alltid inbegrep offer (Kristoffersson och Rydving, 1993, s.197). De arkeologiska spåren av offerplatser visar framförallt platser där männen offrade, då resterna av exempelvis renar bevarats bättre än de matvaror som ofta var en del av kvinnornas offer (Kristoffersson och Rydving, 1993, s.196). Platser som kopplades samman med guden eller gudakollektivet Storjunkaren ansågs naturligtvis heliga, och även de platser som kallades sejtar, alltså i regel ovanligt formade stenar eller klippor (Bertell, 2003, s.91) tjänstgjorde som lokal för olika former av rituella handlingar.

Av källorna, traditionerna och de arkeologiska fynden att döma kan samerna sägas ha levt i en verklighet där gudomligheter, andeväsen och även förfäderna har spelat aktiva roller. Kontakten med dessa makter var frekvent och viktig, då de högre makternas välvilja var en förutsättning för människans överlevnad. Offer och rit var dels kopplade till stora högtider, men förekom även i vardagen, exempelvis i samband med måltider (Mebius, 2007, s.142). Heliga platser och offerplatser förekom i hög grad, men även hemmet, kåtan, utgjorde en helig plats i en stor del av riterna och offren (Mebius, 2007, s.138). Att den gudomliga och den mänskliga världen tangerade varandra i den samiska förkristna världsuppfattningen är i detta tydligt, då en så ofta förekommande kommunikation mellan världarna förekom.

Björnen

Björnen spelade en central roll i den samiska religionen, något vi vet inte minst genom de tämligen noga redogörelserna för ritualer i samband med björnjakt som återges i flera källor (Mebius, 2007, s.96). Att just björnen höll en särställning, högre än de andra djuren, inklusive den värdefulla renen, kan ha sin grund i björnens i flera fall påtagliga likhet med människan: Björnen reser sig ibland på bakbenen, björnungars läten kan vara nästan kusligt lika spädbarnsgråt samt att en nedlagd och flådd björns kropp påminner starkt om en människa (Ibid.).

Björnens fysiska likhet med människan var för samerna inte speciellt underlig, då man ofta såg ett direkt köttsligt släktskap mellan björnar och människor. Pehr Fjellström beskriver en legend där en kvinna gifter sig med en björn, och hur resultatet av denna union blir en kraftfull och mäktig man (Mebius, 2007, s.97). Samerna såg det följaktligen som fullt naturligt att räkna björnar som förfäder eller förmödrar. Att dessa ”björnkarlar” ansågs vara en realitet och dessutom uppskattades tyder det rituella bruket att i samband med att en björn blivit dödad låta kvinnorna skjuta pilar mot björnens uppspända skinn. Om en ogift kvinna träffade kunde hon räkna med att hennes blivande make var av björnätt (Mebius, 2007, s.100).

Idén om ett direkt släktskap mellan människor och djur, i detta fall björnen, är dock inte unikt för samerna, utan har förekommit i ett stort antal kulturer runt hela jorden. Fjellströms nedtecknade sägen har motsvarigheter hos nordamerikanska indianer, och även de skandinaviska icke-samiska folken odlade tankar kring en speciell förbindelse mellan djur och människor. Dessa uppfattningar kan med sannolikhet vara kopplade till shamanistisk ritual, där människor i trance kan låta sin frisjäl färdas i djurskepnad (Johansons, 1985, s.75). Det skulle vara lätt att se en koppling till de nordiska bärsärkarna, men detta antagande är inte helt troligt. Samerna kan mycket väl ha mött bärsärkar, men dessa krigare har genom sin brutalitet snarare hos samerna givit upphov till legenderna om den kannibalistiske jätten Stalo, vilket framläggs av Dumézil (Johansons, 1985, s.74).

Släktskap eller inte, björnen utgjorde naturligtvis ett farligt inslag i samernas boendemiljö, både för människor och djur. Denna risk till trots ansågs det vara en fördel att ha en björn i närheten, en ynnest samerna återgäldade genom att alltid visa björnen den djupaste respekt, även då de jagade och dödade den (Mebius, 2007, s.97). Att björnen åtnjöt denna status berodde helt enkelt på att samerna, kanske just på grund av björnens likhet med människan och dess styrka, menade att björnen fungerade som djurrådare, härskare över alla djur. I denna aspekt sammanflyter björnen i hög grad med ovan nämnda Liebolmai (Mebius, 2007, s.96). Enligt Paulson är björnen i princip gudens fysiska representant på jorden, och då björnen dödas frigörs dess gudomliga själ, varför rätt ritualer är av yttersta vikt för att på inget vis vara respektlös och därmed förarga guden, med sämre jakt eller värre som resultat (Mebius, 2007, s.109).

Flera källor beskriver, vilket nämnts ovan, just björnjakten i stor detalj. Dessa redogörelser visar att nedläggandet av en björn var en stor händelse, inte enbart ekonomiskt utan även i religiös åtanke. Riterna och ceremonierna kring dödandet och styckandet av björnen pågick under två dygn, där jägarna, alltså männen, och kvinnorna utförde olika handlingar. Riternas syfte var i regel att blidka björnens ande och be om ursäkt för att dess kropp dödats och skulle konsumeras av människorna. I flera riter genomgår de inblandade olika reningsceremonier, för att på så vis skydda övriga människor från den starka kraft som de, genom att döda eller ta hand om den döda björnen, tillgodogjort sig (Mebius, 2007, s.98-99). Att hedra björnen efter döden är av största vikt, varför även benen behandlades med största respekt. Benen fick därför inte förstöras, utan lades i gravar i samma ordning som de haft då björnen levde, för att på så vis underlätta björnens återfödelse och göra den villig att låta sig fångas och dödas igen (Mebius, 2007, s.99-100).

Dyrkandet av björnen och ritualerna i samband med dess död var bevisligen seglivade hos samerna. Arkeologiska fynd av björngravar har daterats till i ett fåtal fall så sent som 1700-talet, vilket alltså innebär att samerna utfört de till den förkristna religionen knutna ceremonierna trots att de var, åtminstone per definition, kristna, då de var anslutna till kyrkan (Mebius, 2007, s.108). Även i detta kan inte samerna sägas vara unika, då, inte minst i jaktsammanhang, vissa ritualer som antyder en stark och ålderdomlig hednisk anknytning ännu utförs, och detta av personer som knappast skulle bekänna sig till något annat än kristendomen.

Den samiska religionens kontext – interaktion med andra religioner

Samerna har som folkgrupp alltid väckt övriga skandinavers, och européers också för den delen, intresse. De var Europas enda kvarvarande nomader, och de sista vilka bekände sig till en annan religion än kristendomen (Det Osmanska rikets muslimer ej inräknade). Mytbildningen var stor om dessa hedningar från den yttersta norden, under den svenska stormaktstiden menade vissa till och med att de svenska arméerna, då de var framgångsrika, var det genom att de utnyttjade samiska trollkarlar i sin krigsmaskin. Detta var naturligtvis inte sant, kulor och krut är betydligt mer verksamma än trummor och nåjder. Samerna må ha sysslat med magi, men det gjorde andra också under denna tid, vilka drabbades hårdare på grund av dessa aktiviteter, verkliga eller påhittade. Faktum är att samerna utgjorde en minoritet av de som dömdes för häxeri uppe i lappmarken, i relation till de norska kvinnor som dömdes oftare (Hansen och Olsen, 2006, s.317).

Dock, samerna, deras kultur och religion började alltmer uppmärksammas under 1600- och 1700-talet, inte bara ur missionssynpunkt, utan även inom religionsforskningen. Redan tidigt såg flera källförfattare likheter mellan den fornnordiska religionen och den samiska. Rehn påtalade parallellerna mellan Tor och Horagalles, och likheterna mellan de nordiska nornorna och samernas akkor uppmärksammades. Detta är inte speciellt förvånande, då nedtecknarna av samisk religion i hög grad betraktade denna för dem främmande tro genom sina egna referensramar. Då de ofta var väl bekanta med den nordiska religionen var det naturligt att koppla samman samiska gudomar med de nordiska. Att samer och ickesamer interagerat under lång tid var inget underligt. Gravfynd visar att äktenskap mellan samer och nordbor förekom under vikingatiden, och då gärna inom de övre samhällslagren (Hansen och Olsen, 2006, s.85-87). Ett ekonomiskt utbyte är känt, så rimligen bör även ett kulturellt och då även ett religiöst utbyte också skett. Dock, fram till inte alltför länge sedan, menade man att det var den nordiska religionen som påverkat den samiska, och inte tvärt om (Steinsland, 2007, s.21). Den samiska religionen sågs länge som en bleknad kopia av den nordiska, med ytterst få egna element. Senare forskning har visat att de två religionerna i högsta grad har påverkat varandra (Ibid.), vilket inte minst de tydligt schamanistiska inslagen i den nordiska sejden antyder.

Att samernas religion inte var en låst och exkluderande religion kan alltså påvisas redan under nordisk hednatid, men interaktionen upphör inte i och med detta, inte alls. Under medeltiden stärktes den katolska kristendomen i Skandinavien, och spred sig sakta norrut. Katolsk mission försökte omvända samerna, vilket ledde till att kristna element inkorporerades i den samiska religionen. Framförallt samiska gudinnor kopplades samman, med inom kristendomen viktiga kvinnor, då främst akkorna, vilket påpekats ovan. Under denna tid och under ytterligare några hundra år, med en kulmen vid det tidiga 1700-talet, antog samerna ett synkretistiskt förhållande till religionen, då de aktivt dyrkade både samiska gudar och viktiga personer inom kristendomen (Mebius, 2007, s.59). Detta var inte alltid problemfritt, och de kristna missionärerna reagerade ofta mot denna ”blandreligion” (Mebius, 2007, s.49).

Då katolicismen fått ge vika för protestantismen intensifierades kristnandet av samerna, vilket på många vis innebar förtryck inte bara av deras religion, utan även av hela deras kultur, språk och ekonomi. Samtidigt stärktes de nordiska staterna sin kontroll även i det tidigare ofta i viss mån förbisedda förbisedda samiska områdena. Samerna gavs inte längre något utrymme att upprätthålla sin religion, och deras kultur utsattes för en sådan kontroll att den tvingades genomgå stora förändringar. Samerna tvingades nu in i ett statligt system av gränser och lagar, vilket på många vis bidrog till att kväva deras gamla traditioner och trosuppfattningar (Hansen och Olsen s.348).

Först under det senaste dryga seklet har forskningen kring det samiska börjat utgå från ett samiskt perspektiv, vilket bidragit stort till kunskaperna om den samiska religionen inte minst. Detta har i mycket sin grund i att den tidigare så grundmurade etnocentrismen bland nordiska forskare har i mycket upphört, samt att den kristna kyrkan lättat på sina liturgiska dogmer. Samiska traditioner som tidigare förkastats av kristna såsom hedniska har tagits upp av kyrkan, vilket exempelvis kristet färgad jojk vittnar om (Mebius, 2007, s.222). Att samiska präster haft sitt finger med i detta är givet, då de kunnat arbeta för det kristna men utan att mötas av samisk misstänksamhet vilket de, med all rätt, tidigare visade mot nordiska missionärer. Faktum är att det är just på grund av 1800-talets samiska eller i lappmarken boende och verkande nordiska präster vi vet så pass mycket om den samiska religionen som vi gör. Dessa såg ett värde i att nedteckna det som tidigare källförfattare missat eller misstolkat, och bevara dessa kunskaper. I ett annat religiöst eller samhälleligt klimat hade detta kanske inte alls kunnat genomföras, vilket hade varit en stor förlust.

Litteratur

Bertell, Maths, Tor och den nordiska åskan. Föreställningar kring världsaxeln, Stockholm 2003

Bäckman, Louise och Åke Hultkrantz ed. Saami Pre-Christian Religion. Studies on the oldest traces of religion among the Saamis, Almqvist & Wiksell International, Stockholm 1985

Drobin, Ulf och Marja-Liisa Keinänen, Festschrift für Anders Hultgård, Walter de Gruyter, Berlin- New York 2001

Hansen, Lars-Ivar och Bjørnar Olsen, Samernas historia fram till 1750, Liber, Stockholm 2006

Johansons, Andrejs, Mysterier, ordnar och hemliga sällskap i skilda tider och religioner, Bokförlaget ÅsaK, Delsbo 1985

Kjellström, Rolf, Fataburen. Nordiska museet och Skansens årsbok 1975, Stockholm 1976

Kristoffersson, Rolf och Håkan Rydving, Fornvännen 88, Stockholm 1993

Mebius, Hans, Bissie. Studier i samisk religionshistoria, Jengel Förlag AB, Östersund 2007

Steinsland, Gro, Fornnordisk religion, Natur & Kultur, Stockholm 2007