torsdag 24 januari 2019

The human mind, religion, and the Dreamtime


What is Human
What is human? What puts us apart from the other animals, or, are we in fact just one of the millions of speices ofanimals on Earth, no more, no less? This might be, but the human animal is still an animal apart, and this by a combination of attributes found in singularity among several other lifeforms, but which we, the humans, the naked ape, are alone in that we make use of them all.

What I speak of is of course the ability of abstract thinking, our ability to transfer information, to a very high level, through our many ways of communication, and our ability, or rather our ambition, to transcend this world and experience other worlds and interact between these.

Exit Africa
When our ancestors, by then still furclad and hardly bipedal, left the security of the trees and descended to start a life as a savannah-living primate, mechanisms were put in motion that we still function by, and in a way we still are prone to obey.

The man-apes, who would become the ape-man, and later just man, and, to avoid any provocation in the use of this term, man is here used in its initial meaning as human, regardless of sex or genus, turned out to be successful, in spite of its often lacking physique, it made up for this shortcomings by sheer intelligence. We, because this is we, learned to survive on the plants and seeds we found. Very quick we also discovered the proteinboost available in the scattered carrion on the savannah…

The former wholly herbivore proto-human evolved into an omnivore, capable of sustaining itself on both vegetarian and animal protein, and as meat proved to be such a rich source of nourishment, the early man turned into hunters. In this process our ability to communicate took a great leap, from language on a very basic level, to a level advanced enough to plan and perform hunting operations of a previous unmanagable scale. We needed an advanced language to be able to hunt more effective, and so, early language was born out of necissity. But, language was still bound to the material actions performed, as was the human mind. We only knew what we saw, heard, smelled or felt. Our senses were absolute, and our only source of knowledge and information. This was about to change, radically…

The psychedelic mushroom
We can not tell exactly where or when it began, but as humanity had spread from the plains of Africa into Eurasia, and had started to multiply, it is most possible that it happenned in many places over a course of several thousand years.

So, to put a process that probably stretched over tenths of thousands of years into a few sentences, this is how it happened: The small communities, familybased groups of humans, followed the great herds of animals that provided them with food, skin, horn and so on. As anyone familiar with any bovine farming knows, cows leave an extent of droppings, and, of course, so did the animals our ancestors preyed upon. In these droppings, several forms of fungi grew, including many types of mushrooms, of different qualities. Most of these were unedible, some were highly poisonous, but yet some had an enourmous effect on these pre-historical huntertribes.

The mushrooms contended psilocybin, a very powerful hallucinogenic substance. By consuming these mushrooms, the boundaries between the physical world, in which we live and act, and the other worlds in what we can call the multiverse, are opened.

By eating psychedelics, our ancestors experienced things, places and even beings which could not be percieved without the ”mushroom support”. We (again, yes, we) became aware of other things, of different patterns in nature, of an existence aside from the common awareness and the physical world. We established contact with intelligences unhooked from humanity, whom our ancestors interpreted as spirits and gods.

It was by this stage of human evolution that the concept of religion became consolidated in our minds, and the abstract principles of a multiplanar universe a part of our conscience.
Thus it began…

The change of reality
It was at this stage of human evolution that our minds started to work abstractly of a never before reached level. The meat and psychedelics helped in a physical transformation of our brains, which had an evolving effect on our experience of reality. It was at this stage that the humans started to see the world as a more complex construct, a notion that is still dominant in our minds and our cultures.

Because of this, the intelligence of mankind involves not only the physical world, but also the metaphysical. Almost all humans have a strong, almost pre-natal notion of the otherworldly, a notion that has always been cultivated by people of learning and wisdom, except for the last 250 years, when a small group of scientists contradict this most natural and human of traits, and try to build a world bereaved of anything but the measurable and calculable…

But let’s not dwelve on the ideas of these dull, blunt scientists, but instead look out on the icy plains, into the deep forests and jungles, into the deserts and up to the mountains, and for a brief moment see something that we all once were part of.

Primitive religion, a short introduction
Although most of humanity has reached such civilizational and technological heights as layered society, industrialized food production and exposed sexual practices on the internet, there are still small groups living as we all did ten thousands years ago. Most wrongly dubbed ”primitives”, scattered among the most desolate areas on the globe these people keep the ancient lifestyle, and by that, also the ancient religion. To call these people primitive is  demeaning and unjust, as their language, culture and not least their religion is in most ways extensively more superior and more advanced than those found in the civilized world.  As focus soon will be on the australian aboriginal people, there is of importance to understand the religious views of all these ”primitives”, which is why a short, general, and very shallow presentation of these religious system is in order.

Although living under very different environmental conditions, there are som clear similarities in the religious beliefs and practices among all the peoples in this category. A common factor is their animism, which implies their conviction that everything, humans, animals, plants and all natures features, have a soul, a spirit. This soul or spirit may vary in power and influence, hence, the soul of a small bush is in no way as mighty as the soul of, say, a mountain or a big lake.

Further, the world is considered to be consistent of several different planes of existence, almost like a layered cake. We live in the central world, but there are several (The exact number varies, but usually between three or up to thirty. For some reason is nine world a common amount.) more, populated by both benevolent and malevolent beings, much depending on which world. The many worlds are separated from each other most of the time, and only trained individuals can travel between them. These are the shamans, whom I will not present further here, but will on a later occasion.

Gods and spirits are worshiped, as well as ancestors. All these are connected to a specific area of responsibility, and are venerated accordingly. Thus, a people which lives as fishermen close to the sea will most certainly have different seadeities and weathergods as main objects of worship, just as huntertribes probably highly praises the spirit of their prime foodsource, be it reindeer or buffalo.

The ancestors, that is dead relatives, are considered to play an active role in the lives of the living, and must therefore be speaked of with respect. Communication with the dead is frequent, and they may, if treated right, be of great service to the living, just as the can, if angered, cause trouble of various degrees.

So, from this short wrap of ”primitive” religion, lets, in our minds, travel south, to the other side of the world, to the land Down Under, to Australia…

The first Australians
The Australian continent was slowly ripped from the Antarctic around 45 million years ago, and started to drift northward. A scientifical debate is still kept about the arrival of mankind, which most findings suggests occurred 40 thousand years ago, but some as early as 80 thousand years before that. What we know, or at least think we know, is that the first australians came from Asia, and travelled sothward on the then-existing land ridges which connected Asia with Australia, as a result of much lower oceanlevels.

At this stage, the question of terminology arises. What should we call this people (or rather these). The most common term is aboriginals, an english word just meaning something like ”the first”, or ”earliest known”, and in many ways is considered degrading or even racist. The first australians are divided in many tribes, and all with their distinct name. Hence, names like koorie, nunga, wangai or anangu are all, among severeal others, the names the different tribes used for themselves. No common term were used, since no common unity were existing. Therefore, although it might be, as stated above, inapropriate, the colonial word aboriginal will be used anyway. Sorry.

All the different tribes adapted to their environment, from the steaming swamps of northern Australia to the barren deserts in the center of the continent. As hunter-gatherers, their knowledge of the flora and fauna became refined, and their survivalskills of the most prominent level.
As nomads, the larger tribes were divided into smaller groups, often no more than a few families, that roamed over vast distances in pursuit of food and water. Althoug harsh, this lifestyle proved a successful one, which only changed when the Brittish colonisation started during the 18th century (sad story…).

Aboriginal religion
The aboriginies don’t have a word for religion in the same sense as europeans, meaning a certain metaphysical structure and order in the universe. Instead, the aboriginies use the word Dreamtime, which meaning differs some from our concept of religion.
The Dreamtime means basically the creation of the world, when mighty beings shaped the features of the land, and introduced the different natural processes. It is a time apart from earthly time, and, as such, can be said to still be in effect. Normal humans can get glimpses of  the Dreamtime during sleep, small pieces of information from the time of creation. As europeans, and thus subject under a linear experience of time, this, to us, loose time continuum may be confusing, but to the aboriginies it is perfectly understandable.
Although, as stated above, most humans only get glimpses from the Dreamtime, mostly without context or meaning for the human reason, some skilled individuals has learned to interpret their dreams and by that draw information from the creation that can be of use in human daily life.
Religious structure
Similar to most primitive religions, the aboriginies share a polytheistic structure. The tribes all worship several gods or spirits, some who are common across the continent, some who are local, much depending on the type of environment that is a special tribes habitat. As stated above, most primitive people are animists, believing that everything possesses an individual soul. This is a belief not shared by the aboriginies though. Animals, plants and natural features seldom posesses a soul of their own, but they may keep some of the power from the creationbeing that was their source during the Dreamtime. In other words, Ayers Rock, for example, a sacred place to the aboriginies, doesn´t hav a soul, but some of the raw energy from the creatorbeing who shaped it during the Dreamtime still lingers in its mass, which might prove beneficial to the tribes in that area.

Althoug it is hard and often contradictive, it is possible to categorize the supernatural actors in the aboriginal religion, the Dreamtime, into two groups:
First is the creationbeings, who, as the name states, are connected to the very creation of the world and all that is in it during the Dreamtime. From our point of view, these are the beings most similar to our concept of gods. Several of these are known, and they are represented both as female and as males, in both human, animal and sometimes in other forms. These are the beings  credited with the creation of the world, the heavens, weather, animals, humans and plants. There are many tales about them, often explaining how different things were created (penises were originally created from mushrooms, and the rainbow is the great serpent Dhakhan, travelling between the waterholes that are his home). Althoug all creationbeings are revered by all the tribes, some are mostly considered to have a stronger connection to a specific tribe, and by that are regarded with more respect and awe.

The second group are the ancestors. These are the direct, physical, matriarchs and patriarchs of the tribes, which claim a straight lineage from these beings from the Dreamtime. The ancestors taught the humans how to hunt, how to make tools and how society was to be structured. Albeit that their descendants are all human doesen’t necessary mean that the ancestors themselves always were antropomorph. Many ancestors were animal or plant, and by that possessed characteristics similar to that special animal or plant, often a trait passed through the generations to its now living relatives. When aboriginies die, it is believed that the dead persons spirit returns to its birthplace (in the Dreamtime?), to later be reborn. At rebirth, it is not certain to be human again, one might as well be born in the same shape as one’s particular ancestor . Sometimes, when animals or plants show human traits, they are considered to show traces of a former human life.

Rites and ceremonies
As well as the time of creation, the Dreamtime also is an abstract establishment  for consolidating rules and norms, not only to humans, but also animals, plants and the whole nature. As the aboriginal culture lack writing, the keeping of these rules over generations is made possible by an oral tradition. The origin of the rules, as well as their meaining and how to fulfill them are incorporated in stories, sometimes told, sometimes sung, and yet sometimes acted as part of a ceremony. The aboriginies learn the first rules as children, and their learning continues progressively at special rites of initiation during their life. Hence, only a few elders knows all the rules, and are by that regarded with immense respect bordering on veneration.

The aboriginal culture is in many ways built upon the different rituals and ceremonies it contains, all considered of high importance for the prevailing of society, and even life itself. Different forms of passagerites or initiationrites marks the lifes of both men and women. Some of these are shared between the sexes, some are kapt separated from members of the opposite sex, partly because the knowledge transferred to the initiate is considered unsuitable for the other sex, partly because the initioation is of such importance that the energies from a different sex or might disturb the initiation, or the energies might even be dangerous, even fatal. Examples of these initiations or passagerites goul be when children reaches puberty, when a boy becomes a hunter, when a woman reaches menopause or, of course, when someone dies. The exact ritual and ceremonial progression might of course differ vastly, depending on which tribe one studies, but singing, dancing and painting of the bodies of the participants are widespread and common.

Ceremonies are sometimes held at the groups campsite, but some rituals must be held at special places, most commonly connected in some way to a specific creationbeing or ancestor. These sites has often been used for generations, which is proven by scientists who have been conducting tests on particular paintfragments from certain ceremonialgrounds. These tests have proved that some places of ceremony have been in continous use for thousands of years, a fact that marks them as globally unique. No other people has kept an unbroken religious tradition for as long as the australian aboriginies, something that has been just recently discovered and considered.

Alas, the last couple of centuries has been disastrous for the aboriginies, who have suffered greatly at the hands of the Brittish empire. A successful genocide is still in progress, and the aboriginal people and their culture has diminished rapidly. Only recently has the Australian government taken measures for the preservation of this ancient culture, but in many ways is it still too late. A great deal of knowledge is gone, and since there are no written sources, what is lost is lost.

In many ways, the Dreamtime… Is over.









onsdag 8 maj 2013

Döden

Vi skall alla dö. Vi skall alla segna ned, våra kroppsfunktioner skall avstanna och vår kropp kommer att förmultna för att sinom tid helt försvinna. Detta gäller inte bara oss. Allt skall dö. Allt försvinner. Allt. Oundvikligt.
För många är detta en obehaglig insikt, då en icke-existens är för oss ogripbar och oförståelig. Det vi inte förstår skrämmer oss. Döden kanske mest av allt, vår egen eller våra närstående. Att just döden tagit en stor del av den religionsinriktade tankekraft människan lagt ned under hela sin existens ter sig därmed inte underligt, då vi under hela livet söker en mening med allt på ett eller annat vis, något som också inbegriper döden. Följaktligen ser vi hos de flesta religioner tydliga idéer kring just döden och det tillstånd eller den fortsatta tillvaro den innebär.
Vad är döden?
Ur en materialistisk ateistisk synvinkel är döden inte speciellt intressant, den är ett slut på kroppens funktioner och därmed livets upphörande. Inom religion är döden däremot oftast mer dramatisk och laddad som fenomen, och i regel knappast ett slut, utan bara ytterligare ett steg i ett mycket större sammanhang. Ofta ser man döden närmast som ett steg i utvecklingen, där födsel och inom livet viktiga paradigmskiften är föregående. Att individen uppgår (eller kanske nedgår om man varit en stygging?) i ett annat stadium är generellt accepterat, även om denna transgression ibland skiljer sig påtagligt mellan de olika traditionerna. I vissa fall är den döde medveten om sitt gamla liv, ibland inte. I vissa religioner är den döde närvarande i de levandes värld och kan interagera med exempelvis sina efterkommande, i andra försvinner den dödes själ till en helt annan tillvaro, ett annat existensplan, för att existera där i stället, och i ytterligare fall återföds man efter döden, i en ny form, men på detta, de levandes, existensplan. Dessa olika tankar kommer att beskrivas ytterligare och exemplifieras nedan.
Kropp och själ
Tämligen grundläggande för de flesta religioner (eventuella undantag kommer inte att belysas närmare i detta sammanhang) är att man skiljer på kropp och själ, på materia och ande. Själens beskaffenhet skiljer sig ofta mellan de olika trosuppfattningarna i viss mån, men likheterna är ofta påtagliga. Själen ses som en immateriell men likaväl mycket viktig, ofta den viktigaste, del av individen, den del som innefattar personlighet, tankeförmåga och oftast länken mellan den fysiska världen och den gudomliga.
I flera religioner kan själen frigöras från kroppen redan under livet, här är inte minst olika shamanistiska riktningar framträdande, då i dessa trossystem framförallt shamanen har förmågan att under trans lösgöra sin själ från kroppen för att låta den färdas över världen, eller mellan de olika världarna. I andra religioner, inte minst de dominerande monoteismerna, är själen bunden till kroppen under livet för att lösgöras i och med döden, en process som inte alltid är enkel och självklar (mer om detta framöver).
Kroppens betydelse efter döden
I regel ses kroppen som förbrukad efter döden, och, beroende på tradition, förstörs eller behålls som en relik. Inom vissa trossystem är kroppen dock av vikt, även efter döden. Detta är i regel sammankopplat med tanken att den dödes själ kan eller skall återvända till de levandes värld. För att detta skall kunna ske krävs att själen har någonstans att vara, och kroppen utgör då, precis som när personen levde, ett utmärkt medium för detta. Viss problematik uppstår naturligtvis i detta. En död kropp håller inte speciellt länge, utan börjar ruttna direkt efter dödsögonblicket och blir inom kort inte speciellt trevlig att vara i närheten av. Detta har olika kulturer försökt lösa på olika vis, och därmed utvecklat olika metoder att bevara den döda kroppen. Dessa tekniker är visserligen intressanta (läs: osmakliga), men inget vi kommer att gå in på i detta sammanhang.
Kroppen, alltså de fysiska lämningarna av en människa, kan ha en annan funktion, något som är påtagligt inte minst inom kristendomen. Enligt den kristna myten skall, på domens dag, alla döda stiga ur sina gravar för att dömas till antingen himmel eller helvete. För att kunna möta sin dom krävs alltså att den fysiska kroppen är mer eller mindre intakt, något som inte alltid är en självklarhet. Det var förr, fram till 1800-talet och även längre in i modern tid i vissa områden, därmed viktigt att kroppen var så hel som möjligt. Det förekom att folk som tvingats exempelvis amputera lemmar sparade dessa, så att de kunde följa med i graven.
Ett stort problem rörande döda kroppar och deras möjlighet att återuppstå orsakades av det under 1700-talet och framåt ökade intresset för kremering. I många religioner är eldförgängelse det vanligaste gravskicket (antika religioner, hinduism med flera), men i de Abrahamitiska, med kristendomen i spetsen, var kremering inte populär. Tanken att låta kroppen brännas till aska stred helt mot idén om återuppståndelse. Många läkare och andra förnuftiga människor påtalade det hygieniska med kremering, men motarbetades med kraft av kyrkan, av samtliga kristna riktningar. Så sent som 1928 gick katolska kyrkan ut med ett förbud mot kremering, då man menade att kremering dömde själar till en evighet i limbo (ett mellanläge mellan himmel och helvete, typ), och därmed stred mot guds lag.
Efter döden, två alternativ
Religion är ett instrument att förklara det oförklarliga, och vi har alla ett behov av att förklara döden. Olika modeller och lösningar har lagts fram, med stor variation och fantasi (eller verklighet?) genom tiderna. Om man skall generalisera och förenkla kan man dock placera samtliga ”efter-döden-existenser” i två riktningar. Den ena, vilken vi finner exempel på inom kristendom, islam, fornnordisk religion och många andra, innebär att efter döden förflyttas själen till en annan tillvaro, för att där leva vidare i regel för all tid. Den andra riktningen, representerad av hinduism, buddhism och flera naturreligioner, menar att själen går vidare när kroppen dör och återföds i en annan gestalt, ibland som människa, men även andra alternativ förekommer.
Att resa den sista resan
Inom de religioner där själen hamnar i en annan tillvaro efter döden är det vanligt att denna transgression inte alltid sker automatiskt. Själen kan behöva hjälp att ta steget vidare, en hjälp som tillhandahålles av både jordiska och överjordiska aktörer.
På den överjordiska sidan, vilken känns bäst att börja med, för att vara på den säkra sidan, talar man inom religionsvetenskapen om psykopomper. En psykopomps uppgift är att fungera som medlare mellan de olika världarna, att antingen visa vägen, ibland att ledsaga den dödes själ hela vägen från de levandes värld till de dödas. Detta är en viktig uppgift, varför psykopomperna ofta beskrivits väl i de olika myterna. Kända exempel är färjkarlen Karon, som i den grekiska myten fraktar de dödas själar över gränsfloden Styx till det dystra dödsriket Hades. Något muntrare kan nog de nordiska valkyriorna beskrivas. Dessa flygande kvinnliga krigare var de som efter stora slag eller strider besökte slagfältet och ledsagade de döda krigarnas själar till Valhall, Odens borg, där de fick en trevlig tillvaro som enhärjare (mer om detta i inlägget om nordisk hedendom). I flera centralamerikanska kulturers mytvärld var fjärilar vägvisare till nästa värld. Detta innebar att det kunde vara olämpligt att följa fjärilar, då man, om man var ouppmärksam plötsligt kunde befinna sig bland de döda.
Row, row, row your boat...
Även levande människor kunde vara psykopomper, eller i alla fall underlätta de överjordiska psykopompernas arbete. I de flesta begravningsritualer förekommer element som åsyftar att frigöra själen och få denna på rätt väg. Ibland sköter den som förrättar hela begravningsceremonin detta, ibland finns det specialister. Oavsett, det är viktigt att saker och ting sköts korrekt, så att ingen själ går vilse på vägen, eller någon gudomlighet blir förorättad. Det är viktiga saker som står på spel, och då har man inte råd att vara slarvig.
Dödsriken
Så hur blir det då? Hur ser framtiden ut för de själar som hamnar i en evig tillvaro efter döden? Detta är naturligtvis beroende på vilken religion eller vilken tradition den döde tillhör. Behovet att beskriva den postmortiska (Är det ett ord? Det är det nu!) tillvaron har varit starkt i de flesta traditioner, vilket ter sig ganska naturligt. Folk vill veta hur det blir i den evighet de har framför sig efter döden. Fördelen med att beskriva tillvaron efter döden är ju att det är mycket svårt att kolla om det man skriver stämmer. Ytterst få kommer tillbaka, och de som gjort det har nästan aldrig berättat hur det såg ut. Vi kan alltså med ganska stort fog fastslå att beskrivningarna av dödsrikena är fantasier, frammanade för att locka eller skrämma.
Inom vissa religioner finns det bara ett dödsrike, som är likadant för alla döda. I den ursprungliga grekiska religionen hamnar alla i Hades, något som senare utvecklades till att i Hades fanns trevliga (Elysion) respektive otrevliga (Tartaros) områden. Inom judendomen är döden tämligen ointressant, varför beskrivningar av dödsriket i princip är obefintliga. Troligen fanns ursprungligen bara en tillvaro efter döden, som nog bör ha ansetts positiv, då man var med Gud. Senare har en typ av helvete introducerats, Gehenna, men detta är i själva verket namnet på en otrevlig (sophög, hemvist för spetälska och andra utstötta) dal söder om Jerusalem, och inget som omnämns i de ursprungliga texterna. I forntida egyptisk religion finns bara en tillvaro, vilken ser ut som de levandes värld och tycks fungera på samma vis. Om man inte skött sig hamnar man inte där alls, utan ens själ konsumeras av Uppslukaren.
I andra religioner lägger man in flera typer av dödsriken, oftast minst två, vilka delar upp de dödas själar. De som varit snälla i livet hamnar på ett ställe, och de stygga hamnar på ett annat. Oftast är dessa ställen också präglade av belöning eller straff för det liv man fört när man levde. Praktexemplet i denna typ av dödsrike finner vi inom kristendom och islam, där himlens fröjder gång på gång ställs i kontrast till plågorna i helvetet. Även traditionell kinesisk religion har en tydligt dualistisk uppdelning mellan dödsrikena, ett trevligt och ett otrevligt. Dessa två föreställningar om livet efter detta har ofta inspirerat konstnärer och poeter, vilka försökt illustrera vad som sker i de olika sfärerna. Ofta speglar beskrivningarna eller illustrationerna den ansvariges samtid, kulturella tillhörighet och ibland även personliga preferenser respektive fasor. En av de mest berömda skildringarna av de olika dödsrikena, ”Den Gudomliga Komedin”, skrevs av italienaren Dante Alighieri, en skildring som i mångt och mycket kommit att exemplifiera den kristna synen på himmel och helvete. I detta verk beskrivs de olika himmelska respektive helvetiska miljöerna, de själar vilka bebor dessa och varför de hamnat där. Denna skildring har på många vis likheter med de kinesiska skildringar om efterlivet, främst då det handlar om helvetet, den bestraffande tillvaron. Både i den kristna sfären och i Kina skildras ofta de olika plågorna man kan utsättas för i helvetet som direkt relaterade till de eventuella synder man begått som levande. I den kinesiska traditionen får till exempel lögnare sin tunga genomborrad med glödande spikar av en demon, emedan Dante beskriver hur de som hävdat att de kan spå framtiden får vandra runt i helvetet (eller i alla fall en del av helvetet) med huvudena vridna ett halvt varv, så att de inte längre kan se framåt över huvud taget. Att just helvetesskildringarna är så detaljerade har troligen sin tydliga och psykologiska förklaring: Alla kan definiera olika brott, och att komma på straff som är kopplade till dessa är inte svårt. Att däremot definiera godhet kan vara svårare, åtminstone om man då helst skall koppla specifika ”belöningar” till dygderna. Följaktligen är också de paradisiska tillvarorna ofta mer luddigt framställda, med några få undantag. Vissa paradoxer uppstår ibland då det som är strängt förbjudet att göra i livet, kanske till och med så illa att det straffas efter döden, ofta tillhör de helt godkända lockelserna i paradiset. En trogen muslim bör inte dricka alkohol, men i en muslimsk skildring av paradiset bjuds man en myckenhet av vin, något som naturligtvis kan få en del ögonbryn att höjas…
Not very nice at all...
Inom vissa religioner behöver man inte oroa sig över vilken typ av tillvaro man hamnar i efter döden, utan snarare i vilken form man kommer att återfödas. Reinkarnationstanken har funnits, och finns, i flera religioner och kulturer, och bygger på en kretsloppstanke. Vi kommer inte att gå in i denna närmare i detta sammanhang, då den förklaras i tidigare religionskurs. Intressant är att tanken kring återfödelse kan skilja sig en smula mellan kulturer och traditioner. I de flesta sammanhang återföds man i en ny kropp beroende på ens gärningar i det tidigare livet, den inom hinduism och buddhism så påtagliga karmatanken. I vissa traditioner, framförallt förekommande i gången tid men fortfarande aktiva på avlägsna platser, var det inte ovanligt att man blev återfödd inom den egna släkten. Vissa barn kunde påminna om någon förfader, varför man ofta menade att dennes själ nu fanns i en ny kropp. Intressant är att denna tanke även existerar i diktaturen Nordkorea, där tidigare ledare anses vara manifesta i den nuvarande. Vissa tidsmässiga anomalier är naturligtvis förutsättningen för detta, men att gå mot allt förnuft är knappast något vare sig nytt eller ovanligt då det gäller den nordkoreanska diktaturen…
Dödsgudar
Döden och dödsriken har följaktligen upptagit en stor del av människans tankeverksamhet och fantasi. Rimligen bör även den som råder över dessa företeelser ha varit intressant också, vilket även det stämmer. Dödsgudar har, om inte varit aktivt dyrkade jämt, varit ständigt närvarande, vilket kanske inte är så konstigt, då ju även döden faktiskt är det. Dessa gudar har generellt beskrivits på två olika sätt. Antingen har de varit tämligen likgiltiga (no pun intended!), närmast cyniska inför de döda, eller så har de framställts som skrämmande och aktiva i sin jakt på själar. I den förstnämnda kategorin finner vi exempelvis Hades ur den grekiska myten, vars hela rike ofta framställdes som en allmänt tråkig plats (kom att ändras en smula dock, se ovan). Hades gjorde vad som förväntades, men visade inga känslor rörande sin uppgift, något som kanske speglade grekernas tanke kring döden, som ett tillstånd då känslorna och tanken upphörde. Hades är i princip en avspegling av sitt rike, en ganska tråkig och ödslig plats. Gudarna ur den andra kategorin är om möjligt mer skrämmande. De framställs ofta som monstruösa, omgivna av likdelar och inte sällan bärandes vapen eller pinoinstrument. Aztekernas dödsgud Mictlantecuhtli (uttalet svårare än stavningen!) avbildas som ett med likdelar dekorerat mänskligt kadaver, ständigt hotande de döda som hamnar i hans rike. Inom kristendomen förekommer ingen specifik dödsgud, men i den kristna traditionen brukar döden ofta avbildas som ett med lie beväpnat skelett, skördandes själar som en bonde skördar sin spannmål.
Dessa två dödsgudstyper är de vanligaste. Mer sällan framställs dödsgudar som sympatiska eller godhjärtade, även om detta naturligtvis förekommer. Den egyptiske Osiris och den nordiske Oden är generellt positiva gudar (nåja…), men de har även andra ansvarsområden förutom döden, vilkas positiva laddning väger upp dödens negativa.
Point of no return. Sometimes…
En viktig sak som gäller för i princip alla religioner är att när man är död kommer man inte tillbaka. Porten mellan de dödas och de levandes värld är nästan jämt enkelriktad, och i de traditioner där de döda kan komma tillbaka i de levandes värld är detta oftast under en natt per år, och de döda återvänder då som spöken eller liknande, inte som när de levde. I flera mytcykler behandlas denna strikta regel, och både i antikens grekland och i äldre tiders Japan finns berättat om försök att föra döda tillbaka till de levandes värld, försök som alltid varit dömda att misslyckas.
Dock, som alltid, undantag finns. Inom kristendomen och islam är en av huvudtankarna att människan skall återuppstå och, om man skött sig, leva i evighet i en paradisisk tillvaro på jorden. Här lämnar de döda sin tillvaro i graven för att dömas, förhoppningsvis till ett oändligt efterliv. Denna återuppståndelse skall enligt traditionell vara rent fysisk (se ovan), ett scenario som för de flesta i realiteten skulle framstå som ganska skrämmande.
Viktigt är att påpeka att endast gud får återbörda de döda till livet. För människor var detta strängt förbjudet, något som för den sakens skull inte alltid behöver innebära att folk inte försöker. Genom historien har nekromanti varit en förbjuden men likaväl praktiserad magisk teknik att tala med de döda, eller ibland, i extrema fall, till och med återuppväcka dem till i bästa fall en spegling av det liv de hade, i värsta fall som tomma skal, bara en död kropp utan spår av den tidigare personligheten. Att detta tema återkommer inte minst i populärkulturella sammanhang visar hur tilltalande det är i fiktiv form, men experiment har alltså gjorts att omsätta fiktionen till verklighet, något som lyckligtvis aldrig lyckats. Död är död…
Begravning
Död är död och kommer aldrig mer igen, men för de efterlevande, och ibland även den döde, är det viktigt att begravningen sker på ett korrekt vis. Att få undan en död kropp har i de flesta kulturer en hög prioritet, inte minst av hygienskäl. Olika metoder har tillämpats, med en uppsjö av variationer. Man skulle kunna dela in begravningsmetoderna i fyra huvudkategorier, i sig kopplade till de fyra elementen:
Jord
En av de absolut vanligaste begravningsmetoderna är helt enkelt att gräva ned liket i jorden. Dels är denna metod ofta enkel, dels är den hygienisk. Arkeologiska utgrävningar visar att det i vissa kulturer till och med förekom att man grävde ned den döde under golvet i bostadshuset, så att man så att säga fortfarande var närvarande, även efter sin död. Att återbörda en död människa till jorden har också en djup symbolisk betydelse. I kristen tradition är människan skapad av jord, och i andra traditioner ser man jordbegravningen som att man återgår till Moder Jord. För våra förmödrar och förfäder under stenåldern var den sistnämnda tanken så självklar att man ofta begravde en död stammedlem i fosterställning, täckt av röd ockra, för att i så hög grad som möjligt efterlikna en nyfödd eller en människa i fosterstadiet.
Vatten
Att begrava sina döda i vatten har precis som jordbegravningar en hygienisk fördel. Den döde driver iväg, eller sjunker, för att i regel konsumeras av fiskar och andra subakvatiska otäckingar. Inom hinduismen är det generella målet att begrava sina döda i Ganges, den heliga floden. Den döde sänks ned i vattnet, antingen i kremerat skick eller ”au naturell”, för att långsamt föras ut mot havet. För sjömän var vattenbegravning ofta en hygienisk nödvändighet. På långa seglatser omkom i regel delar av besättningen, och att ha en massa ruttnande lik i lastrummet var inte så poppis. I den kristna traditionen brukar man uttrycka en oro inför att inte bli begravd i vigd jord, något som alltså skulle vara ett öde som drabbade många sjömän och förpassa dem (eller snarare deras själar) till en evighet i limbo. Detta avhjälptes genom att kyrkan antog uppfattningen att havet i sig är en vigd begravningsplats, så att alla dumpade sjömän, folk som trillat av båtar eller på annat vis förolyckats på havet skall kunna komma till himlen.
Eld
Att kremera de döda är troligen det mest hygieniska. Elden bryter ned kroppen helt, och lämnar bara steril aska. Kremering är vanlig i hela världen, med vissa undantag, av anledningar ofta kopplade till uppfattningar redogjorda för ovan.
Luft
Men hur gör man då, om man inte bor nära ett vattendrag eller sjö, jorden är för hård att gräva hål i på grund av permafrost eller alltför ytligt urberg och bränsle är en bristvara, så en kremering i sig blir oerhört kostsam i resurser och arbete? Svaret är luftbegravning. I Himalaya är denna metod vanlig, vilket kort och gott innebär att man lägger ut de döda på bergssluttningar så att rovfåglar och andra djur får ta hand om dem. Detta kan i våra ögon te sig en smula osmakligt, men är på många vis det enda och bästa tillvägagångssättet i regioner med dessa speciella förhållanden. I vissa sammanhang skulle det rent fysiskt gå att begrava eller kremera den döde, men religiösa dogmer förhindrar detta. Inom zoroastrismen får man inte smutsa ned något element med död, varför varken jord- eller vattenbegravningar, ej heller kremering accepteras. Luftbegravning smutsar dock inte ned luften (stank?), vilket innebär att zoroasterna begraver sina döda på detta vis. Folk med denna religiösa övertygelse återfinns primärt i norra Indien, och det är också här man kan finna deras begravningsanläggningar, de ödsliga ”Tystnadens torn”, över vilka gamarna cirkulerar i väntan på nästa mål mat…

Tyst som i graven. Ja, faktiskt!
Så…
Döden är som sagt oundviklig för de flesta. Ingen kommer undan, även om inte minst myter, sagor och andra berättelser formligen kryllar av exempel på människor som på något vis undkommit döden. Att detta tema återkommer är inte så konstigt, då döden är så pass allmän giltig. Andra faror och problem kan undvikas med hjälp av styrka, teknologi eller pengar, men döden kommer till alla, hög som låg. Det definitiva slutet är för många av oss skrämmande, då vi verkligen inte har en aning om vad som verkligen händer. Visst, religionerna ger ju sina förslag, men ingen kan verkligen veta. I den moderna världen har detta i viss mån lett till att döden blivit något man inte pratar om, något vi ignorerar i mesta möjliga mån, något som kanske kan ses som paradoxalt då döden faktiskt är fullt naturlig och det i princip enda vi kan vara säkra på. Den moderna vetenskapen har visserligen hittat många vägar att skjuta upp det oundvikliga, men detta är bara lånad tid. Nya mediciner och livsuppehållande maskiner är bara en serie nya finurliga drag på schackbrädet, men till slut kommer döden, med sina svarta pjäser, att spela oss alla matt. Det passar ju bäst så

Äh, ni får hela filmen, så länge den finns kvar på Youtube... Förkovra er nu, ungdomar!

onsdag 2 maj 2012

Den fornnordiska religionen


Den fornnordiska religionen
Inledning
Först något om begreppet. Vad menas med fornnordisk religion, vad ingår i detta begrepp, och vad ingår inte? Själva begreppet i sig kan vara förvirrande, då Norden, som geografiskt område innefattar ytterligare två kulturella sfärer, den samiska och den finska. Att därmed tala om fornnordisk religion, eller nordisk hedendom som också är vanligt, skulle alltså kunna innebära alla religiösa uppfattningar inom just denna region, vilket alltså inte är syftet. Då dessa möjligheter till misstolkning är belysta, bör kunna fastställas att i detta sammanhang innebär fornnordisk religion den hedniska religionen som dominerade innan kristendomen introducerades i Skandinavien, exklusive den finska och den samiska religionen. Så. Kan vi börja nu?
Forskningsläget
Forskning kring den fornnordiska religionen har, liksom i princip all forskning rörande historia, religion, etnologi eller liknande discipliner, ständigt varit tendensiös, ibland mer och ibland mindre. Att forskning kring det förflutna ger möjligheter att forma nutiden är ingen nyhet, och något som just forskning kring Skandinaviens hedniska förflutna är ett tydligt exempel på. Redan under medeltiden, då Snorre (mer om honom nedan) skrev ned Eddan, gjordes detta under kristen påverkan. Detta är något som även gäller för de flesta senare efterforskningarna, fram till tidigt 1900-tal i vissa fall. De som studerade och forskade kring den fornnordiska religionen var i regel kristna (närmast obligatoriskt till för inte så länge sedan), och tog alltså del av de hedniska myterna och tankarna utifrån ett kristet perspektiv, vilket, frivilligt eller ofrivilligt, kom att påverka deras förståelse av dem, vilket flera exempel, ofta tvivelaktiga tolkningar, visar.
Forskning har också bedrivits i andra än rent vetenskapliga syften. Under det senare 1800-talet och det tidiga 1900-talet spelade forskning om den nordeuropeiska fornhistorien och de traditioner och livsåskådningar som rådde då en viktig roll i den allt starkare etniska nationalismen, och även om mycket av denna forskning var och är oerhört värdefull, förekom forskning vars syfte snarare var att stärka redan antagna politiska dogmer snarare än att berika det verkliga kunnandet om det förflutna. Heinrich Himmlers Ahnenerbe-projekt är ett exempel på denna tendens, vilken även kom att speglas i andra samhällsfenomen, vilket i viss mån bidragit till förenklade och ibland felaktiga kunskaper om det fornnordiska samhället, inklusive dess religion. Under senare tid har man försökt bedriva en mer rättvis forskning, men århundraden av tendensiös sådan gör naturligtvis inte detta arbete lättare…
Källmaterialet
Vilket material har vi då att utgå ifrån då vi söker information om den fornnordiska religionen? Några källtyper kan listas som viktigast:
Först är naturligtvis de skriftliga källor vi har bevarade, främst texter nedskrivna av Snorre Sturlasson, Saxo Grammaticus samt ett antal tyska munkar på mer eller mindre lyckade missionsuppdrag i den hedniska Norden. Både Snorre och Saxo var verksamma under 1200-talets början, vilket alltså innebar att bägge var kristna. Bägge var dock mycket intresserade av den forna religionen, och deras texter är de kanske viktigaste urkunderna vi har i dessa sammanhang. De tyska missionärernas texter är mer tvivelaktiga. Dels hade dessa ett tydligt intresse att förringa och demonisera den hedniska religionen (Saxo var visserligen också präst, men hans texter var historieskildringar, alltså inte religiösa texter) genom sitt yrke, men också var det ofta så att de nedtecknade hörsägner berättade av andra präster, och att deras källor därmed inte var speciellt tillförlitliga. Alls. En intressant skrift som beskriver delar av den fornnordiska religionen (liksom vikingars ganska obehagliga morgontoalett) finner vi skriven av den arabiske diplomaten Ahmad ibn Fadlan. Dennes beskrivning av en hövdingabegravning anses fortfarande vara en ovärderlig ögonvittnesskildring av fornnordisk ritual, och håller än, trots att den nedtecknades redan på 900-talet.
Den andra viktiga källtypen är runstenar. Dessa finns som bekant spridda lite här och var i landskapet, och ger oss korta glimtar av de religiösa uppfattningarna som rådde. Nu är runstenarna sällan längre litterära verk, och en stor del av de som reste dessa var redan kristnade, men vissa har varit viktiga då de, genom text och bild givit information om den fornnordiska religionen.
Även ortsnamn kan vara viktiga för forskningen, inte minst då dessa brukar vara tydliga markörer till vilka gudar som dyrkades i en viss region. Vilka gudar som var populära i exempelvis Odense, Torsby eller Frölunda är ganska lätt att sluta sig till, då dessa gudar är ganska allmänt kända, och deras namn tydliga i ortsnamnen. I vissa fall måste man dock känna till vad orterna hette förr, och vara bekant med många alternativa gudanamn, för att nå klarhet. För oinsatta kan detta vara klurigt, men känner man till ”koderna”, kan det bli tydligare även i dessa fall.
Ytterligare kunskaper får vi genom att studera folklore. Gammal vidskepelse, skrock och tradition kan innehålla korn av en äldre, mycket mer genomgående sed, vilken dock, genom århundraden av kristendom, förtvinat och fallit i glömska så när som på några få beståndsdelar. Utifrån dessa minnesdetaljer kan forskarna härleda och utläsa en hel del, men, som ovan, det underlättar om man är riktigt insatt i ämnet.
Well then… Över till själva religionen, och vad vore mer lämpligt än att börja från början. Absoluta början…
Världens skapelse
I Völuspá (Völvans eller Valans spådom), ett diktverk om hela världens födelse, gudarna och världens undergång, förmedlas en tydlig bild av hur de skandinaviska folken såg på universum och dess ursprung. Jag skall försöka kortfattat återge hur det hela gick till. Kortfattat. Mycket kortfattat.
Innan något fanns, innan världen skapades, existerade bara Ginnungagap. Detta var ett oordnat urtillstånd, då bara varma och kalla temperaturer virvlade runt i tomrummet (Varma och kalla, positiva och negativa, yang och yin… Känns detta igen?). Där de kalla och varma energierna möttes bildades Ymer, urjätten. Denne gigantiske gestalt låg i oändliga tider och diade mjölk från en lika uråldrig ko, Audhumbla, som hade skapats ungefär samtidigt som Ymer. Ymers kropp kunde alstra nytt liv, och ur hans ena armhåla föddes jättar, vilka även var resultatet då hans ena fot fick barn med den andra. Samtidigt slickade Audhumbla fram en gestalt ur en salt sten, som fick namnet Bure (betyder ”son”). Bure skapade i sin tur Bor, som tillsammans med Bestla (en av jättinnorna från Ymer) fick sönerna Oden, Vile och Ve.
Dessa tre utmärker sig genom att de till skillnad mot tidigare levande varelser är aktiva, de agerar med en tydlig vilja och med ett tydligt mål, nämligen att skapa världen. Oden och hans bröder dödar urjätten Ymer, och börjar bygga världen av dennes kropp. Blodet blir floder, sjöar och hav, ben och tänder blir berg, håret blir skogar, köttet jord. Ymers huvudskål lyfts upp och bildar himlavalvet, vilket hålls på plats av fyra dvärgar, en i varje väderstreck. Hans hjärna blir moln. Gosigt värre. Viles och Ves inflytande berör bara skapelsen (De är också med då människorna skapas, enligt Snorre, men i Völuspa anges Oden, Hönur och Lodur som upphovsmän till människosläktet.), medan Oden är kvar som universums härskare, en kontinuerlig och aktiv roll. Med inledningsvis olika jättinnor och sedan med gudinnor avlar Oden gudar, asarna, vilka bebor Asgård, gudarnas värld. De första människorna, Ask och Embla, skapas ur trästycken, och placeras i Midgård. Jättarna får bo i Jotunheim. Här blir det en smula krångligt, för antalet världar kan diskuteras. Jag skall försöka förklara hur universum ser ut, nedan.
Världsbilden
I universums mitt står världsträdet, Yggdrasil, ett uppenbarligen mycket stort askträd. I Yggdrasils grenverk är de olika världarna placerade. Völvan nämner nio världar, men de är bara tre. Denna matematiska anomali är en vanlig kalkyl inom religion. Tre var ett heligt tal (nej, de kristna var inte först eller ensamma om detta), och vad kan vara mer heligt än tre gånger tre? Tre världar alltså. Som är nio till antalet. Lägg fram detta till era mattelärare och se hur de vrider sig av frustration. Nedan följer en lista och kort presentation av de nio världarna. Som alltså är tre. Ha!
Asgård
Gudarnas värld. I mitten av Asgård, på fältet Idavallen, ligger Valhall ( ”De dödas hall”), Odens borg. Härifrån styr Oden allt, och här samlar han sina krigare inför den kommande slutstriden. De övriga gudarna har också borgar och gårdar spridda i Asgård, men ingen av dessa är lika stor och praktfull som Valhall.
Vanaheim
Här bor vanerna, den andra gudaätten. Bara några få av dessa är kända, då de ingår i asagudarnas krets, men mer om dessa två gudaätter framöver.
Alfaheim
Här bor alverna, alltså mytiska väsen med koppling till fruktbarhet och död. Lite mer om dessa framöver. Guden Frej har en stark koppling till Alfaheim.
Svartalfaheim
Alla alver var inte så snälla. Svartalverna bodde i denna värld, som oftast ansågs vara underjordisk. Även andra otyg bodde i denna värld.
Midgård
Här bor vi.
Muspelheim
Eldjättarnas rike. Om man seglade för långt söderut fanns det risk att man kom in i deras domäner, vilket alltså inte var så bra. Eldjättarnas härskare var Surtur, som skall spela en avgörande roll vid slutstriden mot gudarna, vid Ragnarök.
Nifelheim
Längst i norr ligger Nifelheim, där isjättarna bor. Inget kul gäng de heller.
Jotunheim
Här bor de ”vanliga” jättarna, om man skulle kunna säga att några sådana finns. Jättarna är oerhört intressanta i den Fornnordiska religionen, och de skall presenteras mer framöver.
Hel
Dödsriket för alla brottslingar. Om du är en tjuv, mördare, edsbrytare eller annat avskräde hamnar du här. En otäck plats, som (kanske just på grund av det) beskrevs tydligt i de gamla myterna…
Genom alla dessa världar reser sig alltså Yggdrasil. Trädet är vad som i andra sammanhang kallas Axis Mundi
Yggdrasil. Stort.
Gudarna
Den fornnordiska religionen var polyteistisk, det vill säga man hade flera gudar. Varje gud eller gudinna hade sitt specifika ansvarsområde i kosmos, ett mönster som vi finner även i andra polyteistiska religioner, förr som nu.  Detta innebar naturligtvis att olika gudar vördades av olika grupper, beroende på just denna grupps intressesfär. Bönder exempelvis, beroende av väder och god växtlighet, dyrkade lämpligen väder- och fruktbarhetsgudar, fiskare havsgudar och krigare krigsgudar. Enkelt och logiskt. I det forna Skandinavien kan man också se att vissa gudar var populärare i vissa regioner än andra, något som återspeglas inte minst i ortnamn.
De nordiska gudarna kallas oftast för asagudarna, men i själva verket bestod gudaskaran av två grupper, asarna och vanerna. Vanerna var troligen äldre gudar, stammande kanske från så tidigt som bronsåldern (asagudarna introducerades först runt vår tideräknings början, alltså för två tusen år sedan). Dessa gudar har en tydlig fruktbarhetsfunktion, och de som blev kvar då asatron trängt undan denna gamla fruktbarhetskult behöll dessa ansvarsområden, vilket skall belysas nedan. Myten beskriver en konflikt mellan asarna och vanerna, ett krig i gudavärlden, vilket alltså kan vara en symbolisk berättelse som handlar om ett religionsskifte, och med största sannolikhet en förändring i samhället. Vanerna var som sagt fruktbarhetsgudar, och det troliga är att de som dyrkade dessa tillhörde en bondekultur, där jordbruket hade mycket hög, rent av helig status.  Asarna hade oftast en mer krigisk framtoning, och det kan vara så att dessa gudar introducerades i samma veva som samhället förändrades och en krigararistokrati tog makten. Vissa forskare menar att denna grupp krigare var invandrade från nuvarande Ryssland, medan andra menar att de var infödda men drog nytta av en ny samhällsordning vilken kom från annat håll. Oavsett, man kan kort konstatera att vanerna var de äldre fruktbarhetsgudarna och asarna de lite nyare gudarna, ofta med en mer krigisk aspekt.
Vilka var de då? Hur framställdes de, vilka var deras uppgifter och särdrag? Nedan följer en kort presentation av de vanligaste gudarna, samt några inte fullt lika populära eller kända.
Oden
Gudarnas konung, universums skapare och härskare, tillika dödsgud, krigsgud och visdomsgud. Oden var en ambivalent gud, både upprätthållare av kosmisk ordning och skapargud, samtidigt skrämmande och direkt livsfarlig. Oden besatt starka magiska krafter och kände väl till runorna (Deras hemligheter hade han lärt sig genom att hänga nio dygn i Yggdrasils grenar, offrad till sig själv, ett tema med starkt symbolvärde.), vilka sågs som magiska tecken. Hans stora visdom hade han fått då han drack ur Mimers brunn, vars vatten skänkte oändlig vishet. Priset för detta var hans ena öga, som han lämnade i pant i brunnen.
Oden har starka schamanistiska drag, vilket många religionshistoriker menar tyder på samisk eller asiatiska influenser. Hans två korpar, Hugin och Munin (vilket betyder Tanke och Minne) färdades mellan världarna, vilket man kan tolka som en schamans själsresor.
Oden dyrkades främst av överklassen, då han var krigarnas gud. Innan en kung eller hövding gick ut i krig gjorde han klokkt i att offra till Oden, för att få denne på sin sida. Odensdyrkan tycks ha varit starkare i Danmark och Norge än i Sverige. Sverige var Tors område…
Oden. Farlig.
Tor
Tor var Odens son som han fått tillsammans med jättinnan Jord, och var kanske den populäraste av alla asagudar. Myterna kring denna gud är många, och han var en populär karaktär i många berättelser.
Tor framställs som en kraftfull mansgestalt, med rött skägg, rött hår och blixtrande ögon. Han är den handlingskraftige, arge men också rättvise och för människor och gudar gynnsamme guden, då det i hans uppgifter bland annat ingick att ständigt slåss med och dräpa jättar, gudarnas motståndare.
Tor var först och främst en vädergud, och förknippades primärt med åskan, vilken uppstod då han med sin hammare Mjölner slog ihjäl sina fiender. Han färdades i en vagn dragen av två bockar, Tanngjost och Tanngrisner, över himlavalvet. Med sig hade han ofta sin tjänare Tjalfe, som var en människa och ibland även Loke, som visserligen var en jätte men ändå upptagen  bland asarna (mer om Loke kan läsas i tidigare moment). Tor var gudarnas och människornas beskyddare mot kaosmakterna, alltså jättar, troll och annat otäckt, något som onekligen bidragit till hans popularitet. Då han dessutom styrde över vädret dyrkades han intensivt av bönder, och på samma sätt som Oden kan sägas ha varit aristokratins gud kan man kalla Tor böndernas.
Tor dyrkades mest i nuvarande Sverige, inte minst i Svealand och upp mot Norrland. Även bland samerna hittar vi honom, då under namnet Horagalles (ungefär ”Torkarl” på samiska). Även inom andra indoeuropeiska religionssfärer förekommer denne gudom, mer eller mindre tydligt. Hinduiska Indra, kelternas Dagda och grek/romerska Herakles kopplas samman med Tor.
Tor. Arg.
Tyr
Tyr var troligen den högste guden inledningsvis under asadyrkarepoken, men fick kliva ned från toppen till fördel för Oden under vikingatiden, och förde efter det en ganska lågmäld tillvaro. Troligen är han en mycket gammal gud, kopplad till himlen, rättvisa och strid. Han sågs som en barsk och modig krigare, mycket mer disciplinerad än exempelvis Tor, och mindre lynnig och opålitlig än Oden. Hans mod och pliktkänsla beskrivs i myten om hur den gigantiska Fenrisulven fjättras, en händelse som ledde till att Tyr blev av med sin högra hand.
Som rättvise-, himmels- och stridsgud har Tyr många paralleller i andra indoeuropeiska religioner. Han kopplades av romarna samman med både Jupiter och Mars, kelterna hade sin handlöse Nuada (som dock hade en protes av silver), och i Indien finns flera gudar som kopplas samman med Tyr.
Freja
Kärleksgudinnan Freja tillhörde inte asarna, hon var en av vanerna. Som ansvarig för kärlek och mänsklig reproduktion spelade hon en viktig roll i samhället, främst för kvinnor som önskade bli med barn eller snart skulle föda. I äldre tider kan Freja ha haft fler funktioner, hon har ibland framställts med krigiska drag och har även kopplats ihop med både valkyrior och alver, något som dock minskade framåt vikingatiden. Hon var ständigt målet för jättarnas kidnappningsförsök, men värjde sig tämligen väl på egen hand. Av de senare dominerande kristna framställdes hon som promiskuös och kallades hora, vilket utan tvekan var deras sätt att framställa en annars populär gudinna i så dålig dager som möjligt.
Freja. Cool.
Frej
Frej var Frejas bror, alltså också en av vanerna. Även Frej var kopplad till fruktbarhet, men mer på ett generellt plan, alltså inte bara hos människorna. Frej bodde periodvis i alfaheim, och kopplades därmed till alverna, vilka alltså också kopplades i viss mån till fruktbarhet (och död…). Frej avbildades som en man med en enorm erigerad penis (ENORM!), något som störde de kristna i högsta grad. Trots att han primärt var en fredlig gud, som stod bondebefolkningen mycket nära, kunde han precis som de andra gudarna ibland dra ut i strid, då ridande på sin gyllene vildsvinsgalt Gullinborsti.
Njord
Frejas och Frejs far hette Njord, och var den mäktigaste av havsgudarna (det fanns några stycken, exempelvis Njords livsfarliga dotter Ran, som brukade leka sänka skepp fast i verkligheten). Njord är ett exempel på hur gudar kan skifta i betydelse, och i Njords fall även kön, då en religion går över i en annan eller förändras på annat vis. Under bronsåldern dyrkades Njord som Nerthus, en av de högsta fruktbarhetsgudinnorna. Då bronsåldersreligionen alltmer gav vika för den modernare asadyrkan blev Nerthus kvar, men dels betraktades gudomen alltmer som manlig, dels ändrades ansvarsområdet till havet, och allt som har med det att göra. Så kan det vara ibland i religionssammanhang.
Heimdal
Heimdal, ibland kallad ”Den vite asen”, var kopplad till asken Yggdrasil, har vissa drag av himmelsgud, men var kanske primärt gudarnas väktare. Han hade begåvats med mycket god syn och hörsel, något som var värdefullt då han var satt att vakta regnbågsbron Bifrost som förband asgård med övriga världar så att inga obehöriga (läs ”jättar”) skulle försöka ta sig in i gudarnas värld. Då ragnarök inträffar skall han blåsa i sitt stora horn Gjallarhornet för att på så vis se till att alla goda krafter gör sig redo att möta kaosmakterna i den slutgiltiga striden. Heimdal anses också vara upphov till samhällsklasserna, och skall även enligt myten ha lärt människorna olika typer av hantverk och andra kunskaper.
Frigg
Odens hustru heter Frigg, och är en vishetsgudinna. Hon förekommer snarare i myterna än i kulten, och spelar en viktig roll som Balders mor. Enligt vissa är hennes visdom lika stor som Odens, men till skillnad från denne utnyttjar hon sällan sina kunskaper, utan låter det som sker ske. Trots att hon generellt framställs som en idealisk hustru, utsätts hon i Lokasenna för Lokes smädelser, då hon anklagas för att ha haft ihop det med Odens bröder.
Balder
Balder är en intressant gud så tillvida att hans funktion blir störst i och med hans död. Balder har en hög status bland gudarna, då han är Odens äldste son med sin maka Frigg. Detta gör att Balder är den legitime arvtagaren till Odens kungastatus, vilket alltså ger honom en särställning. Balder beskrivs uteslutande som en positiv gudom. Han var den gode guden, älskad av alla, vacker att se på och behaglig att umgås med. Det poängteras att hela gudasfären, men även andra väsen som alver och människor, håller denne gud mycket högt. Det har spekulerats i om Balderkaraktären varit influerad av kristendomens kristusgestalt, något som kanske inte är otroligt, men heller inte belagt. Just goda ljusgudar är knappast ovanliga, och med lite generositet i tolkningarna kan vi finna paralleller i andra religioner också.
 Då Balder föddes var hans mor Frigg mån om att inget skulle kunna skada honom, varpå hon begärde ett löfte av allt i skapelsen om att de inte skulle på något vis göra Balder illa. Dock, hon missade misteln, vilket innebar att Balder var osårbar mot allt utom just denna växt. Myten berättar hur gudarna roade sig med att skjuta prick på Balder, som ju alltså inte kunde skadas. Loke, som visste att misteln utgjorde det enda hotet mot Balder, lurade den blinde guden Höder att skjuta denne med en pil gjord av mistel, vilken dödade Balder. Detta var början till slutet, och den händelse som skulle sätta igång Ragnarök, undergången. Balder hamnade i dödsriket Hel, och drottningen där vägrade släppa honom om inte allt levande grät för honom. Detta skedde, med undantag av jättinnan Tökk, ingen mindre än Loke förklädd, vilket innebar att Balder fick stanna i Hel. Dock, Balder skall återvända. Mer om det framöver…
Ull
Ull, Ullr eller Uller var en jaktgud, med kopplingar till just jakt, vargar, vinter och skidåkning. Vi känner till mycket lite om kulten kring denne, men kan, med utgångspunkt i den mängd ortsnamn med namnet Ull (Ulltuna, Ullevi, Ulltofta med flera) i sig sluta oss till att han förmodligen hade en tämligen omfattande kult.
Vidar
Vidar är en på många vis anonym gud, vars funktion är direkt kopplad till Ragnarök. Han beskriv som den råa styrkans gud, och karaktäriserades av sin tystnad. Han bar även en stadig sko, tillverkad av alla världens skomakares spillbitar. Mer om hans uppgift nedan…
Idun
Idun var den gudinna som försåg gudarna med de magiska äpplen vilka gav evig ungdom. Detta är hennes enda kända uppgift, vilken också innebar att hon, eller kanske snarare hennes äpplen var begärligt stöldgods för jättarna. Hon blir bortrövad av jätten Tjatse, vilket kunde ha blivit en farlig situation för gudarna, men återbördas snart till Asgård. Och Tor dödar Tjatse.
Brage
Brage är Iduns man och musikens gud. Allt han säger är på vers (gäller även Oden), och han representerar skaldande och diktande. Hans förhållande till Idun är ibland ansträngt, vilket i sig knappast är unikt bland gudarna. Äktenskapet var inte alltid något man höll så hårt fast vid…
Och så Loke…
Loke var till att börja med ingen gud, han tillhörde jättarna, alltså kaosmakterna. Han hade dock ingått blodsbrödraskap med Oden, varför han räknades i gudarnas skara. Loke fyller en tricksterfunktion. Han är katalysatorn, den som får saker att hända. Hans ofog är ofta, till en början inte alltför allvarliga och ibland till och med gynnsamma för gudarna, men till slut går han över gränsen och orsakar Balders död, något som leder till att han en gång för alla räknas som en av gudarnas fiender. Efter Balders död straffas Loke, och förpassas till Hel. Under Ragnarök kämpar han med jättarna mot gudarna.
Så vitt man vet har det inte funnits någon direkt dyrkan av Loke, även om han har varit viktig i myten. Han har koppling till eld, och ansågs vara vacker, med undantag för ögonen vilka förrådde hans illvilliga läggning. Han hade med olika mödrar avlat tre monstruösa barn, dödsrikets drottning Hel, Midgårdsormen och Fenrisulven, alla tre aktiva på jättarnas sida under Ragnarök.
Jättarna
Jättarna är en mycket intressant grupp. De utgjorde gudarnas antites, och var på många vis i princip lika mäktiga som gudarna. Jättarna framställs som å ena sidan fula, brutala och dumma, men å andra sidan som både intelligenta och vackra. Åtskilliga gudar hade haft en sexuell relation med jättinnor, och i flera myter bevittnas jättarnas klokhet och list. Dock, de tillhör motståndarsidan, de är de som bekämpar gudarna, ett företag som hade lyckats om inte gudarna hade Tor på sin sida. Jättarna beskrivs även som de verkligt ursprungliga varelserna i skapelsen. På detta vis påminner de i hög grad om de grekiska mytiska titanerna, med skillnaden att jättarna inte är besegrade och fortfarande är aktiva. Ej att förglömma är dessutom att Oden faktiskt var av jätteätt, samt att Tors mor faktiskt var jättinnan Jord…
Mellanväsen
Förutom gudar och jättar fanns det många andra väsen i de olika världarna, vilka man borde hålla reda på och hålla sig väl med. Dessa var ofta aktiva i människornas värld, och fick ofta stå som förklaring om ovanliga saker inträffade. Mest kända av dessa varelser är utan tvekan alverna, dvärgarna och trollen.
Alverna kopplades ofta till de stora gravhögarna, och hade en tydlig relation till döden. I vissa traditioner ansågs alverna vara döda människors andar, vilka fötts på nytt. Alverna ansågs lyda under Frej och bodde, förutom gravhögarna (portar till deras egen värld?) i Alfaheim, högt upp i Yggdrasils grenverk. Att de lydde under Frej antyder en fruktbarhetsfunktion, vilken i kombination med en dödskoppling inte är helt ovanlig (jämför med Osiris i Egypten). Även om alverna generellt sågs som positiva var man tvungen att vara försiktig om man interagerade med dessa. De kunde agera lynnigt och snarstucket, och kunde ställa till stor skada om de blev förorättade. Svartalverna var ”alver gone bad”, och bebodde Svartalfaheim, längre ned på Yggdrasil. Dessa var direkt fientliga mot alla goda krafter, och utgjorde en ständig fara för människorna. De ansågs hålla till under jorden, men gjorde ibland räder in i människornas boningar för att kidnappa barn som de sedan uppfostrade som sina egna.
Även dvärgarna höll till under jorden, och utmärkte sig genom sin hantverkarskicklighet. Flera av gudarnas skatter var tillverkade av dvärgar, och ägde de mest förunderliga egenskaper (Mjölner, Draupner, Gungner, Skidbladnir, Gullinborsti med flera). Dvärgarna var även mycket giriga, och bevakade svartsjukt sina skatter, och var inte lojala mot vare sig gudar, jättar eller människor.
Trollen var en påtaglig fara för människan. De höll till i ödemarken, och besatt ofta starka magiska krafter. Ständigt avundsjuka på människorna stal de gärna från dessa, eller ibland till och med dödade människor. Även trollen, liksom svartalverna, kidnappade ibland barn, och placerade sina egna trollbarn i de kidnappades ställe. Dessa bortbytingar växte upp med märkliga förmågor, vilka skvallrade om deras verkliga härkomst.
En och annan drake förekom också…
Ragnarök
I Völvans spådom och i Gylfaginning (en annan text) redogörs med tydlighet hur universum kommer att gå under. Detta är ett tema som förekommer i de flesta religioner, kanske är det så att människan behöver veta hur det skall sluta, att denna kunskap ger mening åt tillvaron. Den nordiska undergången kallas Ragnarök, och det hela kommer att gå till ungefär så här, i korthet:
Ragnarök förebådas av en vinter, Fimbulvintern, som skall vara tre vintrar lång utan sommar mellan. Denna del av myten kan ha sina rötter i miljökatastrofen år 536, då ett vulkanutbrott i Centralamerika orsakade en globaltemperatursänkning på flera grader, vilken i sin tur ledde till stora omvälvningar och katastrofer i Skandinavien. Efter Fimbulvintern skall en tid av krig följa, en yxtid, då släktingar skall vända sig mot varandra i ett alla-mot-allakrig. Allt detta sker i Midgård, vår värld.
I de andra världarna skall jättarna rusta sig för den sista striden, och de stora odjuren vänder sig mot gudarna. Heimdall skall med sin skarpa blick se vad som sker, och blåser i Gjallarhornet, för första och sista gången. Gudarnas styrkor samlar sig för att möta sina fiender. Fenrisulven slukar solen, Midgårdsormen släpper taget om sin svans och hela världen skälver. Loke sliter sönder sina bojor nere i Hel, och styr drakskeppet nagelfar, fyllt med Hels alla mördare och brottslingar, mot Idavallen, det stora slagfältet nedanför Asgård. Där väntar alla Odens krigare, enhärjarna och valkyriorna, och de två arméerna går lösa på varandra. De olika gudarna möter sina speciella motståndare, sina ärkefiender. Tyr dödar underjordshunden Garm, men blir själv dödligt sårad. Heimdall möter äntligen sin nemesis Loke och de dödar varandra. Tor går på Midgårdsormen, Jormungandir, och dödar denna. Dock, ormen hinner bita Tor, och alldeles efter sin seger segnar Tor ned, dödad av ormens gift. Oden strider mot Fenrisulven, men blir dödad. Då kliver Vidar, den tyste guden fram, och ställer sin ena fot (den med superskon) i ulvens underkäke. Med händerna griper han om Fenrirs överkäke, och sedan bänder han tills Fenrisulvens nacke knäcks. Allt är kaos, krig råder i alla världar. Till slut framträder eldjättarnas härskare Surtur, och med sitt brinnande svärd sätter han eld på hela världen, och allt går under i lågorna… The End.
En ny värld
Eller, inte riktigt. Den fornnordiska religionen hade en cyklisk tidssyn, starkt påminnande om exempelvis den hinduiska (indoeuropeisk grund…), vilket innebär att slutet inte är definitivt. Ur askan från den gamla världen reser sig en ny värld, grön och rik, obefläckad av kaosmakterna. Balder, som nere i underjorden undgått ragnarök blir nu den nye kungen. Även de gamla gudarna föds igen, men nu unga och utan bekymmer. I det nya gräset finner de sina gamla spelbrickor (schack) och samlas, berättar om den slutgiltiga striden och har detallmänt trevligt. Två människor lyckades undgå Ragnarök, gömda under ett blad i Yggdrasil, och de blir urfadern och urmodern för det nya människosläktet.
Dock, allt tycks inte vara frid och fröjd, eller, vissa olycksbådande tecken syns, vilket framgår i den sista versen i Völuspá:
Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten,
Nidhogg lik.
Nu skall hon sjunka.”
Vem är draken? Vad betyder denna sista, olycksbådande vers? Är den nya världen kanske inte helt perfekt? Börjar allt om på nytt? Vem vet…
Många människor i det senhedniska Skandinavien menade att Ragnarök redan skett. Vissa såg Kristus som Balder (de har stora likheter), vilket gjorde deras konvertering till kristendom mer legitim, de gav ju faktiskt inte riktigt upp de gamla gudarna. Faktum är att rester av den hedniska religionen levde kvar långt in i modern tid, och i vissa fall fortfarande spelar en roll i vår kultur.